Mål och drömmar för förändring

Jag står och trampar, stampar. Jag vill framåt, vill inte stå stilla. Jag vill utvecklas och lära mej nya saker. Det kryper i kroppen. Jag drömmer och längtar.

Jag har varit hemma med mini i över ett år nu, dygnet runt har jag hängande honom. Det har blivit ytterst lite egentid, han är med mej vart jag än går. Ett tag längtade jag att göra allt jag gjorde innan jag blev gravid, den friheten. Visst saknar jag vissa delar men den där lilla minimänniskan lär mej så otroligt mycket varje dag. Det häftigt i det är att han inte ens är medveten om det. Visst skulle jag vilja hänga på gymmet några gånger i veckan men jag klarar mej. Bästa träning är den i vardagen sägs det, att ta hand om ett litet barn på egen hand gör att mina muskler jobbar mer än någonsin.

Efter nyår är planen att skola in mini på förskolan och jag ska börja jobba. Den tanken ger mej panik. Jag vill inte tillbaka och jobba i förskolan. Livrädd att bli sjuk igen, vem ska ta hand om mini om jag kollapsar? Vill inte, vill inte, vill inte. Att jobba i barngrupp ger mej ingen glädje, det känns mest betungande. Det är väl ett tydligt tecken jag ej borde göra det? Det ger fin inkomst men inte mycket mer än så. Jag har drömmar och längtan att få jobba med hälsa och välmående, att hjälpa andra, pusha och stötta andra längs livets väg. Men det är livsfarligt, känns osäkert. Jag behöver ju fast inkomstkälla för täcka räkningarna. Jag vill inte jobba hela dagarna, mestadels vill jag vara med mitt barn. Jag vet inte hur jag ska få ihop det, hur jag ska våga ta klivet, våga hoppa.

Jag känner mej väldigt ensam här i denna stad. Ensam på så sätt att ingen i min närhet har drivet jag har. Jag har ingen som sporrar, pushar och driver mej framåt. Alla känns som nöjda med sina liv, i sina relationer och familjer. Det är troligen en av största skillnaderna mellan att bo i stor och liten stad. Här är alla inrutade i sina liv och troligen även jag bör jag nog tillägga.

Så hur göra med bubblet jag känner inom mej? Hur ska jag göra för att våga göra verklighet av mina drömmar? Oftast brukar jag kunna besvara på sådana frågor men nu, not so much. Fattar att det ”bara är att göra” men låt säga att jag står vid kinesiska muren och den är super hög! Kanske jag behöver göra en lista, ”saker jag är rädd för”. Kanske jag ser tydligare vägen jag ska gå då? Hur gör du när du längtar efter förändring och det känns läskigt? När du behöver den där pushen i ryggen för att komma över?

Ett år som mamma

Det är ofattbart att det redan gått ett år. Att det är ett år sedan jag fick mitt barn i min famn. Ett år som minst sagt varit en berg- och dalbana.

Senaste veckan har varit tuff känslomässigt. Det har varit som att sista delen på graviditeten, förlossningen och första tiden med mini spelats om och om igen i mitt huvud. Som jag kämpat, gråtit och längtat detta år.

Min förlossningsberättelse har jag redan delat med mig av. Tycker det är intressant att läsa den nu, ett år senare. Det är nämligen inte riktigt så jag kommer ihåg förlossning. Värkarna och jobbet att föda honom är detsamma men när han kom ut, när barnmorskan ber mig titta ner och jag ser en liten liten minimänniska, vart var den där oändliga kärleken alla pratade om? Jag fick honom till mitt bröst men jag var inte närvarande. Finns det någon som är det direkt efter en förlossning? Jag försöker känna den där glädjen men det finns inte. Det mesta handlar om ”överlevnad”, att ta mig till matsalen vid måltiderna, att masa mig till duschen och passa på att skölja av mig när lillen sover. Att försöka lära mig om hur amning fungerar. Att lära känna den där lilla varelsen. Jag kände inte bubblande lycka, jag ville helst bara gråta.

Väl hemma fortsatte jag leta efter lyckan, kärleken till mitt barn men hittade den inte. Jag tog hand om honom, gav han mat, kärlek och närhet. Det var ju min uppgift, jag kände mig som en maskin som bara gör. Det mesta kändes som en kamp. Jag tog en stund i taget men många gånger önskade jag att jag kunde lämna tillbaka honom till BB.

Jag var inte beredd på att det skulle bli så stor förändring, vara så omvälvande. Att från ena dagen till den andra skulle bli ”tvungen” att sätta mig själv och vad jag behöver för må bra på paus. Det fanns inte tid för stunder för mig själv, ständigt vara jag spänd och redo att finnas där för mitt lilla barn.

Jag har sedan Benjamin var en vecka gammal gått hos psykolog. Det är jag tacksam för, vem vet annars hur jag mått idag. Den psykologen ville jag skulle gå till läkare för sjukskrivning men jag gjorde det aldrig. Kanske jag skulle fått diagnosen förlossningsdepression, många symtom som stämde. För mig spelade det inget roll, inget blev bättre av diagnos och jag var ju i stort sett själv med mini så hade ingen betydelse om sjukskriven eller ej. Jag var ju ”tvungen” att klara av föräldrarollen oavsett.

Det blev några månader med många tårar, en känsla av att pausa livet. Jag anser mig aldrig varit en dålig mamma, jag valde att sätta honom före mig själv. Än idag, ett år senare går han före mig. Något jag aldrig trodde skulle ske. ”Jag behöver vårda mig själv, för kunna ta hand om andra”. Det är sant men vad göra när inte det är ett alternativ. Jag är tacksam att jag fick ett barn som snabbt hittade sin sovrutin och somnade tidigt om kvällarna. Det var och är tiden jag får för mig själv. Det är ok.

Tänk att det gått ett helt år! Idag står jag här som en stark och stolt mamma. Jag är galet stolt över mig själv. Jag känner mig starkare än någonsin. Insikten att inte behöva någon är befriande. Det innebär dock inte att jag vill vara själv och klara allt själv. Det är bara en trygghet att veta att jag kan och klarar det med bravur.

När jag idag tittar på mitt lilla barn blir jag alldeles varm i hela kroppen. Aldrig hade jag trott jag skulle känna så här för någon och att känslorna blir starkare och större för var dag. Att få spendera dagarna med Benjamin är underbart! Att få följa hans utveckling och hänga med på hans upptäcker är ren och skär magi för mig. Idag har jag svårt att förstå att jag inte kärlek till honom där för ett år sedan. Jag slår dock inte på mig själv för det, det är ok.

Däremot pratas det för lite om det. Det är dock påväg att förändras, att fler kvinnor lyfter det, pratar öppet om det. Det är viktig. Där och då, jag kände mig otroligt ensam. När jag väl började prata om det fick jag höra flera som upplevt samma sak. Det är på något vis en tröst. Det får en att känna hopp, att inse att det är tillfälligt, att det är viktigt att prata och att det blir bättre. Men viktigast, det är ok.

Jag är så tacksam att just Benjamin blev min bäbis, tycker vi passar så bra tillsammans. Vi hjälper och stöttar varandra, än hur konstigt det kan låta. Här om dagen kom tankarna och minnen över mig, tårarna kom och jag grät. Mini som var i en lek, stannade upp, kom till mig, klättrade upp i min famn. Kramade om mig, strök mig på håret och sa ”mmm, mmm, mmm”. Så brukar jag göra på honom när han är ledsen. Mitt hjärtat smälte och han fick mig att inse att trots en mental tuff start i min roll som mamma, har det varit värt resan hittills. Jag är helt säker att kommande år med honom kommer bli minst lika utmanade, härligt och kärleken kommer växa sig än starkare. 

Till dig som kämpar med vad än det må vara, barn eller inte barn, självständigt eller med en partner. Jag vill ge dig ett råd, våga rida på vågen, våga vara i stormen. Det är garanterat svårt och kanske du inte ser något ljus just nu, andas, ta en stund i taget. Vänta och se vad som kommer härnäst. En dag vänder det. Efter regn kommer solsken, som de brukar säga. Det är ett bra ordspråk tycker jag. Oavsett, det är ok och du är grym!

Årskrönika 2018

Nytt år är här, det innebär reflektion av för min del. Denna punkt är lite av en favorit hos mig, att blicka tillbaka, reflektera och sätta upp nya mål inför ett nytt spännande år. Det är alltså dags för Årskrönika 2018. 

År 2018 var mitt ledord ”I trust that life always, always will take me where I suppose to be”. Ett mantra jag använt dagligen. Det är så bra, så givande. Det ger mig mod att våga vara i det som är. Det får mig att förstå att livet ger mig utmaningar för att jag ska växa och utvecklas som människa. Jag tror starkt på detta. Att jag kan lära av allt som händer och sker och lita på att allt löser sig till det bästa. Mantrat ger mig tillit till mig själv, min inre kraft och styrka. Genom att stanna upp varje dag, att landa på mattan en stund och ge mig tid för reflektion, att andas och på så vis följa min inre väg, min sanning.

Detta år har varit fullt fokus på föräldraskap, att lära känna den där lilla minimänniskan som bott i min mage i nio månader. När jag tittar på bilder jag tagit under året inser jag att mitt fokus har flyttat från mig till min minimänniska.

Från en dag till en annan fick jag ansvaret att ta hand om någon mer än bara mig själv. Omvälvande är ett milt ord. Min förväntan att känna stark lycka och att ett barn är det bästa som hänt och att livet blev så mycket bättre när en får barn, var en självklarhet. Jag har inte och känner fortfarande inte så. Benjamin har förändrat det mesta i mitt liv och många delar har blivit bättre men inget är rosenrött, så som jag föreställt mig att livet med barn skulle vara.

När jag tänker tillbaka på det gångna året kommer ordet kamp upp. Ständigt utsätts vi alla för utmaningar, än om i stunden kan det kännas näst intill omöjligt och kanske svårt att se en vändning, en lösning. Det häftiga är att med tiden så kommer allt till sin rätta plats, hemligheten är just tid. Att verkligen låta allt vara precis som det är, utan att vara där och försöka ändra så mycket. Att jag ser livet just nu som en kamp är inget negativt. Jag är tacksam och kämpar med viljan och tänket att allt löser sig till det bästa. ”I trust that life always, always will take me where I suppost to be”.

2018 har som sagt varit full fokus på förberedelser att bli förälder och sedan att ta hand om det lilla gossebarnet. Livet blev inte som jag föreställt mig eller drömt om. Den där lilla gulliga kärnfamiljen finns inte i mitt liv, inte på det sätt som visas på film och går att läsas i böcker, på det sätt som jag ser många andra har. För mig är det bara en fantasi. Min verklighet ser helt annorlunda ut. Jag och mannen, Benjamins pappa bor inte tillsammans, vilket skedde innan han var född. Det innebär att jag mestadels tagit och tar hand om Benjamin själv. Innan han föddes varit det stormig mellan oss och även första månaderna efter hans ankomst. Jag tror det kallas att hat-älska. Vi vill vara med varandra men vi har inte skapat en gemensam grund att stå på, tror jag. Vi har en drömt, ett mål och det är att bo och leva tillsammans, glada och lyckliga. Just nu finns inte riktigt den energin hos någon av oss, men vi älskar varandra och ses ibland. Åter igen ”I trust that life always, always will take me where I suppost to be”.

Att vara ensamstående förälder är inget problem och många gånger ser jag det som en fördel. Jag kan lägga all min energi och fokus på minimänniskan istället för att ”slösa” den på diskussioner och irritationer på ens sambo. Jag väljer att se det så, självklart längtar jag emellanåt att ha någon att dela alla Benjamins upptäcker med, att ibland ha en famn att krypa intill, att inte behöva planera minsta lilla grej efter mini, att dela på utgifterna och att kunna ägna stunder att bara vara, i andetaget.  Men det är ok och numera är det mesta vardag för mig. Jag har funnit sätt och tillfällen för hushållssysslor, mathandling och ”egentid”. Jag har det bra. Det är bara annorlunda.

Det gångna året har fått mig att inse många saker och numera uppskattar och värderar jag livet annorlunda. Jag har under många år haft psykisk ohälsa men har varit ganska tyst om det. Sedan Benjamin kom in i mitt liv känner jag mig inte djupt deprimerad längre, panikångestattackerna kommer sällan. Genom honom har jag förstått innebörden med att vara i nuet. Så snart jag svävar iväg i tankarna och gräver ner mig i något, rycks jag tillbaka till här och nu. Ständigt kallar Benjamin på min uppmärksamhet. Det är det mest fantastiska med små barn, de struntar fullständigt i det som varit och vad som komma skall. För dom händer livet här och nu. Jag älskar det! Det gör att jag uppskattar små saker, sådant som jag tidigare tog för givet.

Energi är även något jag blivit väldigt uppmärksam på. Att ta hand om ett barn tar mycket energi men oj så mycket energi dom kan ge. Jag har insett att jag inte har råd att lägga energi på att grubbla och analysera, vilket är fantastiskt skönt. Att reflektera är en annan sak, vilket jag ger mig tid till varje kväll. Vikten av att fundera en stund över dagen som varit, att rikta tacksamhet till mig själv får mej att inse att jag är värdefull, kärleken till Benjamin växer när jag reflekterar vad vi gjort under dagen och vad han  upptäckt just den dagen. Som sagt, mitt liv kretsar runt det lilla gossebarnet.

Jag har aldrig tränat så lite som detta år, inte svettats så lite. Jobbigaste ”träningspasset” var förlossningen, hade galet mycket träningsvärk dagarna efter i hela kroppen. Egentligen är det inte sant när jag tänker efter, att jag inte tränat så mycket när jag. Jag tränar varje dag och ständigt ökar min vikt jag tränar med, Benjamin. Att bära omkring på en 8,5 kilos klump dagarna långa är inget för nybörjare, kan jag lova.

Alla promenader med barnvagnen, alla stunder jag guppat runt med honom i famnen för att han ska sova, det har nog gett mig både ben- och rumpmuskler. När jag tittar mig själv i spegeln blir jag blir lite paff. Jag ser ”vardagstränad” ut, alltså inte rippad men ändå tränad. Jag har alltid strävat efter något mer än hur jag sett ut, aldrig varit nöjd med min kropp, att den alltid kan bli starkare, fastare och så vidare. Det är hjärnspöken jag troligtvis alltid kommer få kämpa mot. Men med tanke på att jag för knappt nio månader hade en stor mage är jag mer än förundrad av kroppen.

Än om jag inte tränat mig svettig, yogar jag dagligen. Detta år har det enbart varit en enda dag jag inte tagit mig till mattan, dagen när Benjamin föddes. Jag mår bra av att koncentrera mig på andning och rörelse en stund om dagen.

2018 blev ett år där karriär och ”yrkesdrömmar” fick ta paus. I början av året höll jag en kurs i gravidyoga, underbart och galet roligt var det. Jag längtar tills jag kan hålla kurser igen. Planen var att göra det i höstas men logistiken med barnvakt blev inte hållbar. Under året har jag insett mer och mer att jag inte vill arbeta som förskollärare, vilket i sig är ett steg. Jag vill jobba med människor och hälsa på något vis. Kanske det kommer visa sig hur under kommande år.

Detta år har jag inte rest någonstans, förutom till Trollhättan en gång. Jag längtar efter flygplatser, spänningen och förväntan, att upptäcka och se världen. Det mesta som jag gjorde innan Benjamin kom har tagit paus, då jag valt att lägga all min tid, energi och pengar på mitt underbara gossebarn.

När jag började fundera inför krönikan kändes 2018 som ett rätt mörkt och tungt år. Nu när jag ”tagit mig igenom” det i tankarna inser jag att det inte var så, kanske för stunden, när jag var mitt i ”situationen”. När jag blickar tillbaka till 2018 framöver kommer det kunna sammanfattas som ett år med många utmaningar, men även många insikter och framför allt starten på äventyret med ett litet barn. Att få uppleva villkorslös kärlek och att allt annat utom sitt barn spelar mindre roll, det blir mindre viktigt. 2018 var året jag på riktigt insåg hur stark och modig jag är. För första gången, med handen på hjärtat, känner jag mig riktigt stolt över mig själv. Jag klarar allt som kommer till mig.

Jag är tacksam för allt som händer i mitt liv, inom mig och runt omkring mig. Jag är otroligt förväntansfull på 2019. Livet med Benjamin fortsätter, att få följa honom i hans upptäckter och utveckling. Än vet jag inte vad mitt ledord för året ska vara. Jag föredrar nämligen att sätta ett ledord istället för nyårslöften, löften blir så lätt till måste och då blir det tråkigt och svårt att upprätthålla. Under januarimånad ska jag klura vad ledordet för 2019 ska vara.

Mot 2019, nya utmaningar och spännande möten.

Ett stort tack till dig som följer, kommenterar och läser min blogg.

Gott Nytt År önskar jag dig. Ta väl hand om dig, du vet att du är bäst på att vara du och låt aldrig, aldrig någon säga något annat.