Inventering av 2019 so far

Hjälp mig att inventera månaderna som gått och gör mig villig att förändra de vanor och beteenden som inte gynnar min framtid.

”Ord för dagen” Sofia Sivertsson s. 312

Jag började med papper och penna men kände att det blev för svårt att få ner orden på pappret, att det kan underlätta att låta fingrarna jobba med tangenterna istället. Det blir lättare att hoppa mellan frågorna och på så sätt kanske jag kan skapa en tydligare bild av det som varit, det jag tar med mej och mina förväntningar osv. Jag testar.

Hur vill jag förvalta årets (årtiondets) sista kvartal?
Jag vill att det ska speglas av kärlek och glädje. Jag vill ge mej själv tid att vara Susanne och inte bara mamma Susanne. Jag vill göra saker jag mår bra av, sådant som ger mej energi. Jag vill vara i ett sammanhang där jag känner mej kreativ och blir inspirerad. Jag vill spendera så mycket tid jag bara kan med min son, skratta, busa och fortsätta upptäcka världen tillsammans med honom.

Vad har jag lärt mej av de månader som jag har tillryggalagt i år?
Den här frågan tycker jag är svår att finna svar på. Vad har jag lärt mej? Att berätta hur jag känner och upplever saker och ting, i relationer och vad jag kan behöva hjälp med för att ta mej igenom ”hindren”. Speciellt när det kommer till sådant som skapar oro och ångest hos mej. Att inte vänta utan att ta kontakt och fråga, förklara hur jag känner och upplever det som är.

Jag har också insett att jag är en otroligt fin mamma till Benjamin och att jag älskar att vara mamma till honom och spendera dagarna tillsammans med honom. Vår kärlek är ovillkorlig och starkare kärlek har jag aldrig känt.

Det är inom hälsa på något vis jag vill jobba, det får mej att må bra, jag fylls av energi. Det är inte utan hjärnspöken och elaka röster i huvudet, jag håller på att lära mej att acceptera att dom finns där utan ge dom någon större uppmärksamhet.

Vad lämnar jag bakom mej?
Släppa det jag inte kan påverka. Att var sak har sin tid och det är ok. Allt som är levande kommer och går och det är ok. Jag lämnar svek och sorg av saknad bakom mej. Jag är klar nu, jag vill välja glädje och glad energi.

Jag lämnar kreditskulder och att leva på minus varje månad bakom mej.

Vad har jag framför mej?
Några stora beslut att fatta som innebär kanske jobbiga samtal. Jag håller som bäst på att förbereda mej, än är jag inte redo men innan året är slut är jag säker på att jag är redo.

Rent karriärmässigt hoppas jag få till en förändring. Dessa 90 dagar som är kvar vill jag knyta nya kontakter, lägga upp en plan för kommande år. Jag vill lära mej mer om yoga, kroppen och personlig utveckling.

Var vill jag vara vid samma tidpunkt nästa år?
Om ett år är jag antingen nyopererad eller har just börjat jobba igen efter operation (detta ska bestämma inom närmsta veckorna).

Jag har hittat en ny väg i karriären, inom hälsa. Kanske jag just öppnat en studio eller jobbar på ett gym eller likande.

Om ett år vill jag ha någon att dela stunderna när mini somnat, någon att småprata med om kvällarna, se en film med, diskutera stort som smått i livet. Jag vill ha någon som tar mej ut på äventyr, som överraskar mej när jag egentligen minst förtjänar det. Jag vill känna kärlek och våga vara i en trygg famn. Jag vill vara upp över öronen förälskad, som att det inte finns någon morgondag. Jag vill kasta mej ut i kärlekens berg- och dalbana.

____________________________________________________________________________________________

Att skriva ett inlägg blev så mycket lättare, det blev mindre ältande helt enkelt och mer tydlighet (iallafall för mej). Jag tror jag är klar nu. Jag älskar att skriva, det vill jag också ”ta tag i”, ge mej tid till.

Jag rekommenderar dej att testa detta, än vart du väljer att svara på frågorna. Just do it! Det är både berikande och nyttigt att reflektera nu och då. Det kan skapa en tydligare bild vart du är, vart du kommer ifrån och vart du är på väg. Lets do this!

 

Mål och drömmar för förändring

Jag står och trampar, stampar. Jag vill framåt, vill inte stå stilla. Jag vill utvecklas och lära mej nya saker. Det kryper i kroppen. Jag drömmer och längtar.

Jag har varit hemma med mini i över ett år nu, dygnet runt har jag hängande honom. Det har blivit ytterst lite egentid, han är med mej vart jag än går. Ett tag längtade jag att göra allt jag gjorde innan jag blev gravid, den friheten. Visst saknar jag vissa delar men den där lilla minimänniskan lär mej så otroligt mycket varje dag. Det häftigt i det är att han inte ens är medveten om det. Visst skulle jag vilja hänga på gymmet några gånger i veckan men jag klarar mej. Bästa träning är den i vardagen sägs det, att ta hand om ett litet barn på egen hand gör att mina muskler jobbar mer än någonsin.

Efter nyår är planen att skola in mini på förskolan och jag ska börja jobba. Den tanken ger mej panik. Jag vill inte tillbaka och jobba i förskolan. Livrädd att bli sjuk igen, vem ska ta hand om mini om jag kollapsar? Vill inte, vill inte, vill inte. Att jobba i barngrupp ger mej ingen glädje, det känns mest betungande. Det är väl ett tydligt tecken jag ej borde göra det? Det ger fin inkomst men inte mycket mer än så. Jag har drömmar och längtan att få jobba med hälsa och välmående, att hjälpa andra, pusha och stötta andra längs livets väg. Men det är livsfarligt, känns osäkert. Jag behöver ju fast inkomstkälla för täcka räkningarna. Jag vill inte jobba hela dagarna, mestadels vill jag vara med mitt barn. Jag vet inte hur jag ska få ihop det, hur jag ska våga ta klivet, våga hoppa.

Jag känner mej väldigt ensam här i denna stad. Ensam på så sätt att ingen i min närhet har drivet jag har. Jag har ingen som sporrar, pushar och driver mej framåt. Alla känns som nöjda med sina liv, i sina relationer och familjer. Det är troligen en av största skillnaderna mellan att bo i stor och liten stad. Här är alla inrutade i sina liv och troligen även jag bör jag nog tillägga.

Så hur göra med bubblet jag känner inom mej? Hur ska jag göra för att våga göra verklighet av mina drömmar? Oftast brukar jag kunna besvara på sådana frågor men nu, not so much. Fattar att det ”bara är att göra” men låt säga att jag står vid kinesiska muren och den är super hög! Kanske jag behöver göra en lista, ”saker jag är rädd för”. Kanske jag ser tydligare vägen jag ska gå då? Hur gör du när du längtar efter förändring och det känns läskigt? När du behöver den där pushen i ryggen för att komma över?

Ett år som mamma

Det är ofattbart att det redan gått ett år. Att det är ett år sedan jag fick mitt barn i min famn. Ett år som minst sagt varit en berg- och dalbana.

Senaste veckan har varit tuff känslomässigt. Det har varit som att sista delen på graviditeten, förlossningen och första tiden med mini spelats om och om igen i mitt huvud. Som jag kämpat, gråtit och längtat detta år.

Min förlossningsberättelse har jag redan delat med mig av. Tycker det är intressant att läsa den nu, ett år senare. Det är nämligen inte riktigt så jag kommer ihåg förlossning. Värkarna och jobbet att föda honom är detsamma men när han kom ut, när barnmorskan ber mig titta ner och jag ser en liten liten minimänniska, vart var den där oändliga kärleken alla pratade om? Jag fick honom till mitt bröst men jag var inte närvarande. Finns det någon som är det direkt efter en förlossning? Jag försöker känna den där glädjen men det finns inte. Det mesta handlar om ”överlevnad”, att ta mig till matsalen vid måltiderna, att masa mig till duschen och passa på att skölja av mig när lillen sover. Att försöka lära mig om hur amning fungerar. Att lära känna den där lilla varelsen. Jag kände inte bubblande lycka, jag ville helst bara gråta.

Väl hemma fortsatte jag leta efter lyckan, kärleken till mitt barn men hittade den inte. Jag tog hand om honom, gav han mat, kärlek och närhet. Det var ju min uppgift, jag kände mig som en maskin som bara gör. Det mesta kändes som en kamp. Jag tog en stund i taget men många gånger önskade jag att jag kunde lämna tillbaka honom till BB.

Jag var inte beredd på att det skulle bli så stor förändring, vara så omvälvande. Att från ena dagen till den andra skulle bli ”tvungen” att sätta mig själv och vad jag behöver för må bra på paus. Det fanns inte tid för stunder för mig själv, ständigt vara jag spänd och redo att finnas där för mitt lilla barn.

Jag har sedan Benjamin var en vecka gammal gått hos psykolog. Det är jag tacksam för, vem vet annars hur jag mått idag. Den psykologen ville jag skulle gå till läkare för sjukskrivning men jag gjorde det aldrig. Kanske jag skulle fått diagnosen förlossningsdepression, många symtom som stämde. För mig spelade det inget roll, inget blev bättre av diagnos och jag var ju i stort sett själv med mini så hade ingen betydelse om sjukskriven eller ej. Jag var ju ”tvungen” att klara av föräldrarollen oavsett.

Det blev några månader med många tårar, en känsla av att pausa livet. Jag anser mig aldrig varit en dålig mamma, jag valde att sätta honom före mig själv. Än idag, ett år senare går han före mig. Något jag aldrig trodde skulle ske. ”Jag behöver vårda mig själv, för kunna ta hand om andra”. Det är sant men vad göra när inte det är ett alternativ. Jag är tacksam att jag fick ett barn som snabbt hittade sin sovrutin och somnade tidigt om kvällarna. Det var och är tiden jag får för mig själv. Det är ok.

Tänk att det gått ett helt år! Idag står jag här som en stark och stolt mamma. Jag är galet stolt över mig själv. Jag känner mig starkare än någonsin. Insikten att inte behöva någon är befriande. Det innebär dock inte att jag vill vara själv och klara allt själv. Det är bara en trygghet att veta att jag kan och klarar det med bravur.

När jag idag tittar på mitt lilla barn blir jag alldeles varm i hela kroppen. Aldrig hade jag trott jag skulle känna så här för någon och att känslorna blir starkare och större för var dag. Att få spendera dagarna med Benjamin är underbart! Att få följa hans utveckling och hänga med på hans upptäcker är ren och skär magi för mig. Idag har jag svårt att förstå att jag inte kärlek till honom där för ett år sedan. Jag slår dock inte på mig själv för det, det är ok.

Däremot pratas det för lite om det. Det är dock påväg att förändras, att fler kvinnor lyfter det, pratar öppet om det. Det är viktig. Där och då, jag kände mig otroligt ensam. När jag väl började prata om det fick jag höra flera som upplevt samma sak. Det är på något vis en tröst. Det får en att känna hopp, att inse att det är tillfälligt, att det är viktigt att prata och att det blir bättre. Men viktigast, det är ok.

Jag är så tacksam att just Benjamin blev min bäbis, tycker vi passar så bra tillsammans. Vi hjälper och stöttar varandra, än hur konstigt det kan låta. Här om dagen kom tankarna och minnen över mig, tårarna kom och jag grät. Mini som var i en lek, stannade upp, kom till mig, klättrade upp i min famn. Kramade om mig, strök mig på håret och sa ”mmm, mmm, mmm”. Så brukar jag göra på honom när han är ledsen. Mitt hjärtat smälte och han fick mig att inse att trots en mental tuff start i min roll som mamma, har det varit värt resan hittills. Jag är helt säker att kommande år med honom kommer bli minst lika utmanade, härligt och kärleken kommer växa sig än starkare. 

Till dig som kämpar med vad än det må vara, barn eller inte barn, självständigt eller med en partner. Jag vill ge dig ett råd, våga rida på vågen, våga vara i stormen. Det är garanterat svårt och kanske du inte ser något ljus just nu, andas, ta en stund i taget. Vänta och se vad som kommer härnäst. En dag vänder det. Efter regn kommer solsken, som de brukar säga. Det är ett bra ordspråk tycker jag. Oavsett, det är ok och du är grym!

Att tappa bort sig själv

Hur vet du att du är just den du är och vill vara? Vad händer när du hamnar på en avstickare, på fel väg? Vad gör du, vad händer i dej? Hur kan du göra för att hamna på den väg du vill gå? 

Dessa frågor ställer jag till mej själv just nu. Jag vet vem jag är samtidigt som jag kämpar med att finna plats för mamma Susanne. Det är svårt, hon tar så mycket plats att allt det andra jag är, vill och behöver näst intill försvinner. Det känns som att jag håller andan, att jag gjort det ett bra tag. Kanske i snart 11 månader, när mitt liv kom att förändras över några timmar, dagen då jag födde min son. Kärleken till honom är obeskrivlig samtidigt som näst intill en frustration smyger sej på. Jag har börjat drömma om hur ”enkelt” livet var innan han blev till. Jag drömmer om att resa, att göra spontana saker, att åka på dans, komma hem sent på natten, att vakna någon gång på förmiddagen med ett leende på läpparna efter en fin och rolig danskväll och med ömmande fötter som bevis på det. Jag drömmer om att skriva så när jag får lust, att dela mina tankar och funderingar här på bloggen. Jag drömmer om att träna, att ha hög peppande musik i öronen och enbart fokusera på en rörelse, en muskelgrupp, peppa mej själv att göra en till repetition. Att bara vara där på gymmet, inte bry sej om tid utan enbart vara här och nu. Min kropp och själ längtar enormt efter guidade stunder på mattan, framför allt min själ. Att bli guidad i rörelse och samtidigt lyssna och känna inåt, det är då magi kan uppstå. Jag längtar och drömmer så mycket om att göra saker min kropp och själ mår bra av.

Hur svårt ska det vara, kanske du tänker? Inte alls, önskar jag att jag kunde svara. Dessvärre gör livet som ensamstående egentiden väldigt begränsad. Jag försöker intala mej att det är just nu, tillfälligt, att tiden går fort, att jag ska njuta av det som är just nu. Jag försöker verkligen men jag upplever att det blivit svårare senaste tiden. Det är som att jag drömmer för mycket, det får mej svårt att vara där mini är. Jag vill bara pausa en stund, andas och bara vara själv.

Just nu har jag offerkoftan på mej. Jag tycker synd om mej själv, det innebär dock inte att någon annan ska tycka synd om mej. Egentligen har jag ett fantastiskt liv. Det är bara att jag är lite avundsjuk på de som lever i tvåsamhet och ger varandra tid att vårda sej själva, sitt, sina barn och relationen. Jag vågar knappt föreställa mej hur livet skulle vara om jag delade vardagen med någon. Just nu känns det rätt meningslöst att drömma om det. Jag tycker ju om att vara själv, jag trivs samtidigt som jag längtar galet mycket att småsurra med någon om kvällarna. Att ha en avbytare ibland som ger mej möjlighet att duscha utan sällskap eller gå ner med soporna när det behövs och inte passa på när lillen sover.

Det är egentligen inget fel på mitt liv just nu. Det är bara annorlunda och jag skulle troligen må bra en stund för mej själv. Den stunden kommer så småningom, det är jag helt säker på. Till dess ska jag göra det bästa jag kan av varje stund som ges. Det innebär inte att jag kan eller kommer vara 100% närvarande hela tiden. Det är ok att det är som det är just nu. Det är ok att jag drömmer och ibland längtar bort för en stund. Det är ok att vara vilsen, att inte få till vardagen och livet som en önskar. Det är ok. Jag tror att om vi accepterar det som är, våga vara i det som är, än hur det är, kommer vägen visa sej. Kanske den är krokig, kanske du står vid ett vägskäl, vid ett stoppljus. Oavsett, det är ok. Var sak har sin tid. Det är meningen jag tar med mej ikväll. Och. Det är ok.

Årskrönika 2018

Nytt år är här, det innebär reflektion av för min del. Denna punkt är lite av en favorit hos mig, att blicka tillbaka, reflektera och sätta upp nya mål inför ett nytt spännande år. Det är alltså dags för Årskrönika 2018. 

År 2018 var mitt ledord ”I trust that life always, always will take me where I suppose to be”. Ett mantra jag använt dagligen. Det är så bra, så givande. Det ger mig mod att våga vara i det som är. Det får mig att förstå att livet ger mig utmaningar för att jag ska växa och utvecklas som människa. Jag tror starkt på detta. Att jag kan lära av allt som händer och sker och lita på att allt löser sig till det bästa. Mantrat ger mig tillit till mig själv, min inre kraft och styrka. Genom att stanna upp varje dag, att landa på mattan en stund och ge mig tid för reflektion, att andas och på så vis följa min inre väg, min sanning.

Detta år har varit fullt fokus på föräldraskap, att lära känna den där lilla minimänniskan som bott i min mage i nio månader. När jag tittar på bilder jag tagit under året inser jag att mitt fokus har flyttat från mig till min minimänniska.

Från en dag till en annan fick jag ansvaret att ta hand om någon mer än bara mig själv. Omvälvande är ett milt ord. Min förväntan att känna stark lycka och att ett barn är det bästa som hänt och att livet blev så mycket bättre när en får barn, var en självklarhet. Jag har inte och känner fortfarande inte så. Benjamin har förändrat det mesta i mitt liv och många delar har blivit bättre men inget är rosenrött, så som jag föreställt mig att livet med barn skulle vara.

När jag tänker tillbaka på det gångna året kommer ordet kamp upp. Ständigt utsätts vi alla för utmaningar, än om i stunden kan det kännas näst intill omöjligt och kanske svårt att se en vändning, en lösning. Det häftiga är att med tiden så kommer allt till sin rätta plats, hemligheten är just tid. Att verkligen låta allt vara precis som det är, utan att vara där och försöka ändra så mycket. Att jag ser livet just nu som en kamp är inget negativt. Jag är tacksam och kämpar med viljan och tänket att allt löser sig till det bästa. ”I trust that life always, always will take me where I suppost to be”.

2018 har som sagt varit full fokus på förberedelser att bli förälder och sedan att ta hand om det lilla gossebarnet. Livet blev inte som jag föreställt mig eller drömt om. Den där lilla gulliga kärnfamiljen finns inte i mitt liv, inte på det sätt som visas på film och går att läsas i böcker, på det sätt som jag ser många andra har. För mig är det bara en fantasi. Min verklighet ser helt annorlunda ut. Jag och mannen, Benjamins pappa bor inte tillsammans, vilket skedde innan han var född. Det innebär att jag mestadels tagit och tar hand om Benjamin själv. Innan han föddes varit det stormig mellan oss och även första månaderna efter hans ankomst. Jag tror det kallas att hat-älska. Vi vill vara med varandra men vi har inte skapat en gemensam grund att stå på, tror jag. Vi har en drömt, ett mål och det är att bo och leva tillsammans, glada och lyckliga. Just nu finns inte riktigt den energin hos någon av oss, men vi älskar varandra och ses ibland. Åter igen ”I trust that life always, always will take me where I suppost to be”.

Att vara ensamstående förälder är inget problem och många gånger ser jag det som en fördel. Jag kan lägga all min energi och fokus på minimänniskan istället för att ”slösa” den på diskussioner och irritationer på ens sambo. Jag väljer att se det så, självklart längtar jag emellanåt att ha någon att dela alla Benjamins upptäcker med, att ibland ha en famn att krypa intill, att inte behöva planera minsta lilla grej efter mini, att dela på utgifterna och att kunna ägna stunder att bara vara, i andetaget.  Men det är ok och numera är det mesta vardag för mig. Jag har funnit sätt och tillfällen för hushållssysslor, mathandling och ”egentid”. Jag har det bra. Det är bara annorlunda.

Det gångna året har fått mig att inse många saker och numera uppskattar och värderar jag livet annorlunda. Jag har under många år haft psykisk ohälsa men har varit ganska tyst om det. Sedan Benjamin kom in i mitt liv känner jag mig inte djupt deprimerad längre, panikångestattackerna kommer sällan. Genom honom har jag förstått innebörden med att vara i nuet. Så snart jag svävar iväg i tankarna och gräver ner mig i något, rycks jag tillbaka till här och nu. Ständigt kallar Benjamin på min uppmärksamhet. Det är det mest fantastiska med små barn, de struntar fullständigt i det som varit och vad som komma skall. För dom händer livet här och nu. Jag älskar det! Det gör att jag uppskattar små saker, sådant som jag tidigare tog för givet.

Energi är även något jag blivit väldigt uppmärksam på. Att ta hand om ett barn tar mycket energi men oj så mycket energi dom kan ge. Jag har insett att jag inte har råd att lägga energi på att grubbla och analysera, vilket är fantastiskt skönt. Att reflektera är en annan sak, vilket jag ger mig tid till varje kväll. Vikten av att fundera en stund över dagen som varit, att rikta tacksamhet till mig själv får mej att inse att jag är värdefull, kärleken till Benjamin växer när jag reflekterar vad vi gjort under dagen och vad han  upptäckt just den dagen. Som sagt, mitt liv kretsar runt det lilla gossebarnet.

Jag har aldrig tränat så lite som detta år, inte svettats så lite. Jobbigaste ”träningspasset” var förlossningen, hade galet mycket träningsvärk dagarna efter i hela kroppen. Egentligen är det inte sant när jag tänker efter, att jag inte tränat så mycket när jag. Jag tränar varje dag och ständigt ökar min vikt jag tränar med, Benjamin. Att bära omkring på en 8,5 kilos klump dagarna långa är inget för nybörjare, kan jag lova.

Alla promenader med barnvagnen, alla stunder jag guppat runt med honom i famnen för att han ska sova, det har nog gett mig både ben- och rumpmuskler. När jag tittar mig själv i spegeln blir jag blir lite paff. Jag ser ”vardagstränad” ut, alltså inte rippad men ändå tränad. Jag har alltid strävat efter något mer än hur jag sett ut, aldrig varit nöjd med min kropp, att den alltid kan bli starkare, fastare och så vidare. Det är hjärnspöken jag troligtvis alltid kommer få kämpa mot. Men med tanke på att jag för knappt nio månader hade en stor mage är jag mer än förundrad av kroppen.

Än om jag inte tränat mig svettig, yogar jag dagligen. Detta år har det enbart varit en enda dag jag inte tagit mig till mattan, dagen när Benjamin föddes. Jag mår bra av att koncentrera mig på andning och rörelse en stund om dagen.

2018 blev ett år där karriär och ”yrkesdrömmar” fick ta paus. I början av året höll jag en kurs i gravidyoga, underbart och galet roligt var det. Jag längtar tills jag kan hålla kurser igen. Planen var att göra det i höstas men logistiken med barnvakt blev inte hållbar. Under året har jag insett mer och mer att jag inte vill arbeta som förskollärare, vilket i sig är ett steg. Jag vill jobba med människor och hälsa på något vis. Kanske det kommer visa sig hur under kommande år.

Detta år har jag inte rest någonstans, förutom till Trollhättan en gång. Jag längtar efter flygplatser, spänningen och förväntan, att upptäcka och se världen. Det mesta som jag gjorde innan Benjamin kom har tagit paus, då jag valt att lägga all min tid, energi och pengar på mitt underbara gossebarn.

När jag började fundera inför krönikan kändes 2018 som ett rätt mörkt och tungt år. Nu när jag ”tagit mig igenom” det i tankarna inser jag att det inte var så, kanske för stunden, när jag var mitt i ”situationen”. När jag blickar tillbaka till 2018 framöver kommer det kunna sammanfattas som ett år med många utmaningar, men även många insikter och framför allt starten på äventyret med ett litet barn. Att få uppleva villkorslös kärlek och att allt annat utom sitt barn spelar mindre roll, det blir mindre viktigt. 2018 var året jag på riktigt insåg hur stark och modig jag är. För första gången, med handen på hjärtat, känner jag mig riktigt stolt över mig själv. Jag klarar allt som kommer till mig.

Jag är tacksam för allt som händer i mitt liv, inom mig och runt omkring mig. Jag är otroligt förväntansfull på 2019. Livet med Benjamin fortsätter, att få följa honom i hans upptäckter och utveckling. Än vet jag inte vad mitt ledord för året ska vara. Jag föredrar nämligen att sätta ett ledord istället för nyårslöften, löften blir så lätt till måste och då blir det tråkigt och svårt att upprätthålla. Under januarimånad ska jag klura vad ledordet för 2019 ska vara.

Mot 2019, nya utmaningar och spännande möten.

Ett stort tack till dig som följer, kommenterar och läser min blogg.

Gott Nytt År önskar jag dig. Ta väl hand om dig, du vet att du är bäst på att vara du och låt aldrig, aldrig någon säga något annat.

Lycka

Jag har troligtvis i hela mitt liv funderat och stävat mot att vara lycklig. Men vad är lycka? Hur känns det? Hur vet du att du är lycklig?

Lycklig har jag säkerligen känt mig emellanåt, men när jag blickar tillbaka på de senaste tio åren inser jag att jag jagat lycka. Det går inte att jaga den, den går inte att få tag i. Jag har insett det nu.

Jag vet inte varför jag inte tillåtit mig att känna lycka. Jag tror nämligen att lycka är ett tillstånd som går att välja. Det beror på vilket mindset du väljer. Vilka tankar du väljer att fokusera på. Vilka människor du väljer att lägga din energi på. Vilket jobb du väljer, om jobbet tar eller ger energi. Vad är det första du tänker på när du vaknar? Jag tror att vi kan påverka dagen genom att välja vad vi tänker på så snart vi slår upp ögonen på morgonen. Jag har varit fast i ett negativt hjul länge. Troligtvis därför jag inte känt sann lycka, jag har fokuserat på ”fel” saker.

Sedan mini kom och rent ut sagt vänt upp och ner på min värld, har något hänt i mig. Aldrig någonsin hade jag kunnat föreställa mej den känslovurpa, omställning i vardagen och vilka otroliga prövningar en ständigt ställs inför med ett litet barn. Jag har förändrats. Så många gånger jag sagt att jag lever mycket i nuet och att det är något jag ständigt strävar efter, att vara här och nu. En svårighet med detta är att jag tänker väldigt mycket, analyserar och reflekterar. Reflektera är något bra men att ständigt analysera allt och alla, det är inte särskilt hälsosamt. Sedan mini föddes har uttrycket ”att leva i nuet” fått en helt ny innebörd. Numera finns inte tid att tänka och skapa oro inför vad eventuellt ska kunna hända i framtiden. Jag har lärt mig det nu. Sedan dag ett har han så många gånger tagit mig tillbaka till verkligheten, till här och nu. Jag älskar det! Nu förstår jag vad som menas med det där uttrycket. Världen må vara stor men du behöver inte anamma dig hela på en gång, utforska ett land, en stad i taget och passa på att njuts under tiden. Det där kanske blev flummigt?

Det jag menar är, genom att se det som är framför dig just nu, njuta och uppskatta det, minskar stressen. Självklart behöver vi ibland planera och drömma är nödvändigt för att inte känna att du står och stampar på ett och samma ställe. Var tacksam för det du har idag, stort som smått. Jag tror även att om du känner och visar tacksamhet för det liv du har just idag, kommer du närmre den där känslan som kallas lycka.

Mitt liv är långt ifrån vad jag trott och föreställt mig. Min föreställning att skapa familj och leva i den är helt annorlunda mot för hur den ser ut idag. Jag trodde jag skulle ha det där ”Svenssonlivet” med villa och Volvo (hund har jag aldrig velat ha), en karl som kommer hem vid 17-18 om vardagarna och helgerna som man gör saker tillsammans. Mitt liv ser inte ut så, inte ens i närheten. I början, när mini var nyfödd, försökte jag nog skapa det där ”Svenssonlivet” men fick det aldrig att funka. Det enda som hände var att jag och mannen ständigt bråkade och var osams. Då anklagade jag honom för att inte vi inte var en riktig familj. Nu, snart fem månader senare inser jag att grälen ofta berodde på mig. För det första kan man inte förändra någon annan än sej själv och för det andra blir inget som en tänkt sej.

Att ha i stort sett alla odds emot sej kräver både tålamod och list. Ålder, kultur, språket, uppväxt med mera är några acceptera aspekterna vi behöver förstå. Än om det är stor åldersskillnad mellan oss har vi liknande grundvärderingar och det var nog delvis det jag föll för m och anledningen att jag valde att skapa familj med honom. Det är inte lätt, långt ifrån. Att inte ha samma modersmål kan missförstånd lätt uppstå. Vi har lärt oss att vara övertydliga och gärna fråga en gång extra är ett vinnande koncept. Han må vara från Mellanöstern men han tycker inte alls det är konstigt att vi bör hjälpa varandra både i hemmet och med barnet. Jag är otroligt stolt över oss, att vi kämpar på tillsammans och var för sig trots alla motgångar. En av våra gemensamma värderingar är att inte ge upp. Vi båda anser att när man väl valt en partner och skaffar barn med den, då kämpar man för att få det att funka. Det är en fin inställning tycker jag och framför allt gör det att vi har ett gemensamt mål att sträva mot.

Nej, mitt liv är inte ”Svenssons” men jag gråter inte över det. Det jag och mannen håller på att skapa är något unikt och vackert. Det sägs att barn löser inga problem, det tror inte jag heller. Däremot har vårt barn fått oss att vilja kämpa och göra vårt bästa för att skapa en fin relation.

När jag nu tänker på allt detta, på mannen, på vårt barn bubblar känslorna över. För första gången i hela mitt liv är jag ”stabilt” lycklig. Känslan liknar nykär. Tacksam att mini kom in i mitt liv och upplyste mig om vad som egentligen är viktigt här i livet.

Hur gör du för att känna lycka? Vad innebär lycka för dej?

Lita på livet

Oavsett vad du tror på, tror jag att om du litar på livet så blir det lite ”enklare”. Det är något jag säger till mig själv varje dag ”I trust that life will take me Where I need to be”. Än om jag säger dessa ord dagligen glömmer jag ändå bort dom ibland eller tar inte in deras mening och betydelse.

Idag som ett exempel, vaknat inte alls utvilad, drömt jobbiga drömmar osv. Mini och jag sov en stund på förmiddagen tillsammans men kändes mig ändå inte på topp efter vilan. Känslan var ensamhet. Att mannen är bortrest och insikten att jag inte har likasinnade vänner i närheten gjorde mig ledsen. Jag hade anmält mig till babysång så ”tvingade” mig att gå. Direkt när jag kom utanför porten ser jag en ”vilsen” mamma, frågade om hon också skulle på sången. När vi kommer närmre varandra inser vi samtidigt att vi känner varandra. För 11-12 år sedan träffades vi via universitetet. Vi pladdra på precis som vanligt, som att det inte alls var så länge sedan vi sågs. Hon räddade, gjorde min dag. När jag väl kom hem hörde en annan mamma av sig om spontant parkhäng i solen. Super härligt och roligt att helt plötsligt få hela eftermiddagen uppbokad.

Än vilken känsla som kommer över dig är den ok. Det är något vackert i att känna. Imorse kändes jag mig ensam. Vips så visade livet mig att jag inte alls är ensam. Det är ok att sörja vänner som försvinner, kärlek som är långt borta osv. Som sagt, allt är ok. Ikväll tackar jag mig själv att jag tog mig ut genom dörren för att möta en ny-gammal vän.

I trust that life will take me Where I need to be.

Här och nu

Livet. Det sägs att tiden går fort och jag kan inte annat än hålla med. Sedan jag fick barn har tiden verkligen sprungit fram. Jag hänger inte riktigt med.

Jag förespråkar närvaro, att vara här och nu och inte för mycket i framtid eller dåtid. Att uppskatta och njuta av det som är just nu, det som finns runt dej just i denna stund och idag. Att få barn, att ha barn gör i alla fall att jag stannar upp och försöker njuta av varje stund. Det är såklart svårt att njuta av en hysteriskt skrikande bäbis men även i de stunderna försöker jag tänka kärlek. Att mini skriker för att vill och behöver mej. När jag lyckats hitta felet och han blir lugn, njuter jag lite extra. Samtidigt så får han mej att inte sväva iväg och oroa mej om framtiden (vilket jag ofta gjorde tidigare), jag bara älskar att vara här och nu, i det lilla.

För första gången i hela mitt liv känner jag mej behövd på riktigt. Kanske någon ser det som egoistiskt men i mina ögon behöver mini mej. Det är med mej han är mest trygg, jag ser det och inser att mitt liv fått ny betydelse. Jag lär mej oerhört mycket av denna lilla krabat. Han påminner mej om att vara här och nu. Han bryr sej inte om sen, det är här och nu han vill något. Han hjälper mej att utforska och förstå hur en liten människa funkar och vad den behöver. Han får mej även att inse att ett perfekt rent och städar hem inte är så viktigt. Han lär mej att prioritera och släppa många onödiga ”måsten”. Trots ynka tre månad på jorden har den där lilla människan förändrat mig. Jag är såklart fortfarande jag men känner mej mer ödmjuk, bryr mej inte om sådant som jag kunde bli galen på tidigare (ex. mannens strumpor han gärna sprider omkring sej eller att kuddarna inte ligger perfekt i soffan om kvällen). Saker som spelade stor roll förut, har helt plötsligt blivit mindre viktiga. Det är häftigt hur livet kan vända så, det gör mej inget för jag älskar det jag har idag.

Vad gör du för att vara här och nu? Hur gör du när meningslös oro kommer över dej? Trissar du upp oron eller har du något knep för att ta dej tillbaka till det som är just nu? Meningslös oro är så onödigt, varför oroa sej för något som ännu inte hänt? Stanna upp, andas, titta runt omkring dej. Njut av det som är just här och just nu.

Han är här nu

För tre veckor sedan förändrades mitt liv totalt. På söndagsmorgonen, 15 april, vid soluppgången tittade lilleman ut, efter en natt i värkar. Det har varit en tuff tid och är fortfarande hårt stundtals. Det är svårt att veta och förstå vad han vill när han hux flux gallskriker, vi börjar väl lära oss hans signaler, sakta men säkert.

Det är galet hur en natt kan vända upp och ner på ens liv. Jag tyckte att jag var förberedd och redo men när han väl kom, en vecka efter BF, stod jag i chock. Aldrig hade jag trott att jag dels skulle kunna sätta mig själv i pass mycket i andra hand men även känna denna kärlek till en så liten varelse. Jag är inte på några fluffiga moln och det är inget som är underbart och vackert med att föda barn. Jag fick mig en rejäl käftsmäll och tror jag så smått börjar återhämta mig, finna mig i allt nytt som nu är. Denna lilla varelse heter Benjamin och jag är otroligt stolt över mig själv som dels burit honom i magen i nio månader men även tryckt ut honom helt utan smärtlindring och hur snabbt en numera laddar om rent energimässigt. Jag och mannens relation testas ständigt och stundtals skakar det rejält mellan oss men vi båda har inställningen att vi ska klara detta tillsammans.

Jag har ju två bloggar, denna med inriktning hälsa, mat och välmående. Den andra, Goldeneyes, är mer personlig, där skriver jag mer om livet, relationer och tankar om livet just nu. Har lagt ut förlossningsberättelsen på just Goldeneyes om du vill veta mer om hur det gick när denna kropp kämpade med att föda ett barn.

Alla dessa val – magkänslan

Varje dag, flera gånger i timmen gör vi val. Hur kan vi veta att vi väljer rätt? Vissa val är lättare än andra. Hur gör du när du kommer till ett svårt val, ett livsavgörande val? Har du någon strategi eller går du på känslan och hoppas att det blir bra?

Jag gillar inte val, har alltid haft svårt att välja. Många gånger låter jag andra välja och jag bara följer med men vissa gånger, när det kommer till val som jag själv måste besluta om, fylld av beslutsångest och många gånger väntar jag intill sista stund innan jag bestämmer mig. Många säger att man ska lyssna på den inre rösten. Den inre rösten kallar jag magkänslan, men det är inte alltid så lätt att höra den. Så snart tankarna tar över, är det svårt att känna magkänslan, den inre rösten.

Magen kan ses som en källa till din intuition. Magkänsla är faktiskt inte bara nonsens! Det finns numera forskare som vidhåller att vi människor har två hjärnor, varav den ena finns i just magen. Magens ”hjärna” finns under den yttre slemhinnan och mellan de muskulära skikten i matstrupen, magsäcken och i tarmarna och är mer känd som det enteriska nervsystemet (ENS). ENS är ett komplext nätverk av neuroner och neurokemikalier som känner av och kontrollerar vad som händer i kroppen inklusive vad som händer i hjärnan. Forskare har kommit fram till att magens ”hjärna” innehåller mer än ett hundra miljoner neuroner – det är fler än antalet nervceller i ryggmärgen.

Våra magar är alltså extremt intelligenta utan att vi riktigt vet om det. Magens ”hjärna” förstår inte siffror och språk utan kommunicerar med oss mestadels med känslor. Forskning har också visat på att flödet av ”information” från ENS (magens hjärna) till hjärnan är större och mer omfattande än flödet från hjärnan till ENS. Med andra ord kan man säga att människans kommandocentrum är lokaliserat i just magen!
Vilken ”hjärna” låter du fatta dina beslut? Jag tycker många gånger att det är svårt att höra magkänslan, den inre rösten men jag har ett knep. När du kommer till ett val, vad är din första känsla? Första tanken som dyker upp, ska du svara ja eller nej? Det är oftast den som skickas från magen. När du börjar fundera och vända på saker och ting, lägga fördelar mot nackdelar, då har hjärn-hjärnan tagit över. Så vad var din absolut första tanke, känsla?

Lyssna på din inre röst, på magkänslan, den leder dig, guidar dig längs livets krokiga väg.