Move in May 2020

Jag är nu inne på vecka 5 men gipsarm. En gammal fraktur som inte läkte bra har förhoppningsvis nu rättats till. Det innebär iallafall en hel del stilla sittande och mindre rörelse. Visst händer det ibland att jag tar mej en promenad men det finns ingen rutin i något. Även kosten blir lite sämre när en går hemma hela dagarna, äter får att ha något att göra.

Detta vill jag nu ändra på. Under majmånad kommer jag därför införa någon typ av rörelse varje dag. Hänger du på?! Vilken typ av rörelse, motion, är upp till dej, även hur länge ett pass är bestämmer du. Det viktiga och fokuset tänker jag ska vara att ge dej själv en stund i rörelse, att ge dej själv kärlek till både kropp och själ.

Folkhälsomyndigheten rekommenderar 150 minuter rörsele i veckan. Knappt 25 minuter om dagen, det är inte så mycket i jämförelse hur mycket de allra flesta använder sina telefoner. Lägg undan telefonen ca 30 minuter om dagen, rör på dej och vips kommer positiva saker hända i ditt liv. Det är jag helt säker på!

Rörelse för mej under denna månad kommer innebära yoga (mestadels yinyoga och meditation), promenader där jag ibland lägger till några styrkeövningar för ben, rygg och mage. Alltså utomhusträning, vilket är optimalt i dessa coronatider. Något som är härligt och lite utmanande är att dansa, att sätta på bra musik och bara låta kroppen få röra på sej precis som den vill, utan att bry sej om hur det sej ut osv. Oftast använder jag mej av hörlurar vilket gör musiken än mer intensiv, jag älskar det! Det är också rörelse, så det kommer jag göra minst i en gång i veckan. För övrigt har jag inte plan, schema för vilken typ av rörelse det ska vara för varje dag. Mycket kommer speglas sej efter både väder och mående, vad jag behöver just för dagen.

Häng gärna med på detta! Vi alla behöver detta. På Instagram finns en hashtag #moveinmay2020, som du kan använda när du rör på dej.

Hejja oss och njut av att röra på kroppen!

Årskrönika 2018

Nytt år är här, det innebär reflektion av för min del. Denna punkt är lite av en favorit hos mig, att blicka tillbaka, reflektera och sätta upp nya mål inför ett nytt spännande år. Det är alltså dags för Årskrönika 2018. 

År 2018 var mitt ledord ”I trust that life always, always will take me where I suppose to be”. Ett mantra jag använt dagligen. Det är så bra, så givande. Det ger mig mod att våga vara i det som är. Det får mig att förstå att livet ger mig utmaningar för att jag ska växa och utvecklas som människa. Jag tror starkt på detta. Att jag kan lära av allt som händer och sker och lita på att allt löser sig till det bästa. Mantrat ger mig tillit till mig själv, min inre kraft och styrka. Genom att stanna upp varje dag, att landa på mattan en stund och ge mig tid för reflektion, att andas och på så vis följa min inre väg, min sanning.

Detta år har varit fullt fokus på föräldraskap, att lära känna den där lilla minimänniskan som bott i min mage i nio månader. När jag tittar på bilder jag tagit under året inser jag att mitt fokus har flyttat från mig till min minimänniska.

Från en dag till en annan fick jag ansvaret att ta hand om någon mer än bara mig själv. Omvälvande är ett milt ord. Min förväntan att känna stark lycka och att ett barn är det bästa som hänt och att livet blev så mycket bättre när en får barn, var en självklarhet. Jag har inte och känner fortfarande inte så. Benjamin har förändrat det mesta i mitt liv och många delar har blivit bättre men inget är rosenrött, så som jag föreställt mig att livet med barn skulle vara.

När jag tänker tillbaka på det gångna året kommer ordet kamp upp. Ständigt utsätts vi alla för utmaningar, än om i stunden kan det kännas näst intill omöjligt och kanske svårt att se en vändning, en lösning. Det häftiga är att med tiden så kommer allt till sin rätta plats, hemligheten är just tid. Att verkligen låta allt vara precis som det är, utan att vara där och försöka ändra så mycket. Att jag ser livet just nu som en kamp är inget negativt. Jag är tacksam och kämpar med viljan och tänket att allt löser sig till det bästa. ”I trust that life always, always will take me where I suppost to be”.

2018 har som sagt varit full fokus på förberedelser att bli förälder och sedan att ta hand om det lilla gossebarnet. Livet blev inte som jag föreställt mig eller drömt om. Den där lilla gulliga kärnfamiljen finns inte i mitt liv, inte på det sätt som visas på film och går att läsas i böcker, på det sätt som jag ser många andra har. För mig är det bara en fantasi. Min verklighet ser helt annorlunda ut. Jag och mannen, Benjamins pappa bor inte tillsammans, vilket skedde innan han var född. Det innebär att jag mestadels tagit och tar hand om Benjamin själv. Innan han föddes varit det stormig mellan oss och även första månaderna efter hans ankomst. Jag tror det kallas att hat-älska. Vi vill vara med varandra men vi har inte skapat en gemensam grund att stå på, tror jag. Vi har en drömt, ett mål och det är att bo och leva tillsammans, glada och lyckliga. Just nu finns inte riktigt den energin hos någon av oss, men vi älskar varandra och ses ibland. Åter igen ”I trust that life always, always will take me where I suppost to be”.

Att vara ensamstående förälder är inget problem och många gånger ser jag det som en fördel. Jag kan lägga all min energi och fokus på minimänniskan istället för att ”slösa” den på diskussioner och irritationer på ens sambo. Jag väljer att se det så, självklart längtar jag emellanåt att ha någon att dela alla Benjamins upptäcker med, att ibland ha en famn att krypa intill, att inte behöva planera minsta lilla grej efter mini, att dela på utgifterna och att kunna ägna stunder att bara vara, i andetaget.  Men det är ok och numera är det mesta vardag för mig. Jag har funnit sätt och tillfällen för hushållssysslor, mathandling och ”egentid”. Jag har det bra. Det är bara annorlunda.

Det gångna året har fått mig att inse många saker och numera uppskattar och värderar jag livet annorlunda. Jag har under många år haft psykisk ohälsa men har varit ganska tyst om det. Sedan Benjamin kom in i mitt liv känner jag mig inte djupt deprimerad längre, panikångestattackerna kommer sällan. Genom honom har jag förstått innebörden med att vara i nuet. Så snart jag svävar iväg i tankarna och gräver ner mig i något, rycks jag tillbaka till här och nu. Ständigt kallar Benjamin på min uppmärksamhet. Det är det mest fantastiska med små barn, de struntar fullständigt i det som varit och vad som komma skall. För dom händer livet här och nu. Jag älskar det! Det gör att jag uppskattar små saker, sådant som jag tidigare tog för givet.

Energi är även något jag blivit väldigt uppmärksam på. Att ta hand om ett barn tar mycket energi men oj så mycket energi dom kan ge. Jag har insett att jag inte har råd att lägga energi på att grubbla och analysera, vilket är fantastiskt skönt. Att reflektera är en annan sak, vilket jag ger mig tid till varje kväll. Vikten av att fundera en stund över dagen som varit, att rikta tacksamhet till mig själv får mej att inse att jag är värdefull, kärleken till Benjamin växer när jag reflekterar vad vi gjort under dagen och vad han  upptäckt just den dagen. Som sagt, mitt liv kretsar runt det lilla gossebarnet.

Jag har aldrig tränat så lite som detta år, inte svettats så lite. Jobbigaste ”träningspasset” var förlossningen, hade galet mycket träningsvärk dagarna efter i hela kroppen. Egentligen är det inte sant när jag tänker efter, att jag inte tränat så mycket när jag. Jag tränar varje dag och ständigt ökar min vikt jag tränar med, Benjamin. Att bära omkring på en 8,5 kilos klump dagarna långa är inget för nybörjare, kan jag lova.

Alla promenader med barnvagnen, alla stunder jag guppat runt med honom i famnen för att han ska sova, det har nog gett mig både ben- och rumpmuskler. När jag tittar mig själv i spegeln blir jag blir lite paff. Jag ser ”vardagstränad” ut, alltså inte rippad men ändå tränad. Jag har alltid strävat efter något mer än hur jag sett ut, aldrig varit nöjd med min kropp, att den alltid kan bli starkare, fastare och så vidare. Det är hjärnspöken jag troligtvis alltid kommer få kämpa mot. Men med tanke på att jag för knappt nio månader hade en stor mage är jag mer än förundrad av kroppen.

Än om jag inte tränat mig svettig, yogar jag dagligen. Detta år har det enbart varit en enda dag jag inte tagit mig till mattan, dagen när Benjamin föddes. Jag mår bra av att koncentrera mig på andning och rörelse en stund om dagen.

2018 blev ett år där karriär och ”yrkesdrömmar” fick ta paus. I början av året höll jag en kurs i gravidyoga, underbart och galet roligt var det. Jag längtar tills jag kan hålla kurser igen. Planen var att göra det i höstas men logistiken med barnvakt blev inte hållbar. Under året har jag insett mer och mer att jag inte vill arbeta som förskollärare, vilket i sig är ett steg. Jag vill jobba med människor och hälsa på något vis. Kanske det kommer visa sig hur under kommande år.

Detta år har jag inte rest någonstans, förutom till Trollhättan en gång. Jag längtar efter flygplatser, spänningen och förväntan, att upptäcka och se världen. Det mesta som jag gjorde innan Benjamin kom har tagit paus, då jag valt att lägga all min tid, energi och pengar på mitt underbara gossebarn.

När jag började fundera inför krönikan kändes 2018 som ett rätt mörkt och tungt år. Nu när jag ”tagit mig igenom” det i tankarna inser jag att det inte var så, kanske för stunden, när jag var mitt i ”situationen”. När jag blickar tillbaka till 2018 framöver kommer det kunna sammanfattas som ett år med många utmaningar, men även många insikter och framför allt starten på äventyret med ett litet barn. Att få uppleva villkorslös kärlek och att allt annat utom sitt barn spelar mindre roll, det blir mindre viktigt. 2018 var året jag på riktigt insåg hur stark och modig jag är. För första gången, med handen på hjärtat, känner jag mig riktigt stolt över mig själv. Jag klarar allt som kommer till mig.

Jag är tacksam för allt som händer i mitt liv, inom mig och runt omkring mig. Jag är otroligt förväntansfull på 2019. Livet med Benjamin fortsätter, att få följa honom i hans upptäckter och utveckling. Än vet jag inte vad mitt ledord för året ska vara. Jag föredrar nämligen att sätta ett ledord istället för nyårslöften, löften blir så lätt till måste och då blir det tråkigt och svårt att upprätthålla. Under januarimånad ska jag klura vad ledordet för 2019 ska vara.

Mot 2019, nya utmaningar och spännande möten.

Ett stort tack till dig som följer, kommenterar och läser min blogg.

Gott Nytt År önskar jag dig. Ta väl hand om dig, du vet att du är bäst på att vara du och låt aldrig, aldrig någon säga något annat.

En övning

Julafton är om fyra dagar,
ta en paus idag och gör något som behagar.
Varför inte rulla ut mattan,
eller väljer du att sitta med plattan?

Bakom dagens lucka hittar du ett tips, en form av avslappning som är än viktigare i dagens hektiska vardag. Att stanna upp och bara andas. Detta är något jag gör i stort sett varje dag, senaste månaden har jag använt mig av Yogobe och Josephine Bengtssons video. Det handlar om yin yoga som är en form av avslappning, man ligger i olika positioner i några minuter. På så sätt hjälper man kroppen att verkligen slappna av i musklerna, vilket även är viktigt om du tränar, jobbar hårt och vill prestera bra.

Yogobe är en fantastisk online tjänst inom träning, yoga och hälsa. Är du student? Nyligen släppte dom bomben att de skapat ett samarbete med Mecenat och erbjuder nu gratis medlemskap för alla studerande. Hur grymt är inte det?! Till dig som inte är student men vill ändå testa gratis, skapa ett konto på Yogobe och använd denna kod, 5cd7pura8 så får du 14 dagar gratis prova-på. Jag fann Yogobe för ca tre år sedan, då var de ganska nystartade och mycket har hänt sedan dess. Idag erbjuder de över 1000 träningspass, i sökmotorn är det bara att fylla i dina behov och önskemål för dagen och vips dyker det upp härliga videos med proffesionella instruktörer.

Denna månad har jag valt att lägga fokus på just yin yoga. Är du nyfiken att testa? Denna video är min favorit hos Yogobe just nu. 30 minuter av härlig avslappning (klicka på bilden för att länkas till videon), precis vad vi alla kan behöva i dessa juletider.

Här och nu

Livet. Det sägs att tiden går fort och jag kan inte annat än hålla med. Sedan jag fick barn har tiden verkligen sprungit fram. Jag hänger inte riktigt med.

Jag förespråkar närvaro, att vara här och nu och inte för mycket i framtid eller dåtid. Att uppskatta och njuta av det som är just nu, det som finns runt dej just i denna stund och idag. Att få barn, att ha barn gör i alla fall att jag stannar upp och försöker njuta av varje stund. Det är såklart svårt att njuta av en hysteriskt skrikande bäbis men även i de stunderna försöker jag tänka kärlek. Att mini skriker för att vill och behöver mej. När jag lyckats hitta felet och han blir lugn, njuter jag lite extra. Samtidigt så får han mej att inte sväva iväg och oroa mej om framtiden (vilket jag ofta gjorde tidigare), jag bara älskar att vara här och nu, i det lilla.

För första gången i hela mitt liv känner jag mej behövd på riktigt. Kanske någon ser det som egoistiskt men i mina ögon behöver mini mej. Det är med mej han är mest trygg, jag ser det och inser att mitt liv fått ny betydelse. Jag lär mej oerhört mycket av denna lilla krabat. Han påminner mej om att vara här och nu. Han bryr sej inte om sen, det är här och nu han vill något. Han hjälper mej att utforska och förstå hur en liten människa funkar och vad den behöver. Han får mej även att inse att ett perfekt rent och städar hem inte är så viktigt. Han lär mej att prioritera och släppa många onödiga ”måsten”. Trots ynka tre månad på jorden har den där lilla människan förändrat mig. Jag är såklart fortfarande jag men känner mej mer ödmjuk, bryr mej inte om sådant som jag kunde bli galen på tidigare (ex. mannens strumpor han gärna sprider omkring sej eller att kuddarna inte ligger perfekt i soffan om kvällen). Saker som spelade stor roll förut, har helt plötsligt blivit mindre viktiga. Det är häftigt hur livet kan vända så, det gör mej inget för jag älskar det jag har idag.

Vad gör du för att vara här och nu? Hur gör du när meningslös oro kommer över dej? Trissar du upp oron eller har du något knep för att ta dej tillbaka till det som är just nu? Meningslös oro är så onödigt, varför oroa sej för något som ännu inte hänt? Stanna upp, andas, titta runt omkring dej. Njut av det som är just här och just nu.

Årskrönika 2017

Årets sista dag innebär reflektion för min del. Denna punkt är lite av en favorit hos mig, att blicka tillbaka, reflektera och sätta upp nya mål inför ett nytt spännande år. Det är alltså dags för Årskrönika 2017.

År 2017 var mitt mål att utmana mig själv, att våga kliva ur min trygghetszon, att våga lita på livet och varje gång jag tvekade rabbla mantrat ”jag är modig”. Jag satte upp några mål och tankar om året. När jag nu tittar på dom ser jag att jag levt efter dom rätt bra. Jag hade ingen tydlig plan för hur jag skulle uppnå vissa saker, drömmar men genom att skriva ner dom blir det lättare att förverkliga dom. Det kan bero på att genom att bara fatta penna och skriva, har man startat processen.

Året inleddes på vackra Sri Lanka. Det var min första långresa på egen hand och bland det bästa jag gjort. Det är både spännande och utmanade att resa själv, vill man vara social ligger det i ens egna händer att ta kontakt med vilt främmande människor. Jag hade knappt hunnit komma hem så var jag i full gång med att planera nästa långresa. Tanken var att åka iväg i höstas men planerna ändrandes i somras. Mer om det om en stund.

I början av året bytte jag jobb då längtan efter att få jobba med de yngsta barnen vuxit. Det var en tuff start på grund av 2016 sjukskrivning, läkaren rekommenderade mig att börja jobba på 50% men envis som jag är körde jag på helfart från start. Det blev en stor utmaning och efter någon månad började kroppen ropa att sänka tempot och jag gick ner på 75%. Jag vågade stanna upp och lyssna på min kropp och ge den vad den behöver. Så glad och tacksam för den inre resa jag gjort och gör. Att idag relativt snabbt kunna läsa av kroppen och ge vad den behöver, det har krävts en hel del krascher och tyvärr även sjukskrivningar. Inget ont som inte har något gott med sig, sägs det och jag kan inte annat än hålla med.

I april var det dags för nästa resa, denna gång blev det en vecka i Doha. Jag hälsade på en kompis där som visade mig staden. Det spelar mindre roll vart jag åker men varje gång jag får packa min väska och sätter mig på ett plan händer det något inom mig. Det är när jag kommer iväg, får distans på vardagen jag ser klarhet. På denna resa fattades beslutet att bli sambo med mannen, trots att vi inte varit tillsammans så länge. Det beslutet gick egentligen emot mina principer men vi träffades redan i stort sett varje dag, så varför inte bo tillsammans. Vad är det värsta som kan hända? I juni flyttade vi till en gemensam lägenhet. Det har verkligen inte varit en lätt resa, oj så många diskussioner och gräl vi haft. Jag tror dock att vår styrka är att vi lyssnar och känner in, vill förstå varandra och vi har skapat en ”plan” att agera efter när stridsyxan är uppe. Vi båda är nämligen relativt impulsiva och handlingskraftiga och i dessa stunder är det lätt att fatta felaktiga beslut. Att leva med en annan människa är i sig en utmaning. När två människor kommer från olika länder med olika kulturer och traditioner upplever jag som än mer utmanande, det är lätt att det krockar om man inte pratar med varandra. Det som är en självklarhet för mig behöver inte vara det för honom och tvärtom. Jag är så tacksam för att han fann mig och att jag vågade släppa in honom. Han utmanar mig till att vilja vara en bättre medmänniska. Han bringar både skratt och tårar men skratt och glädjen väger så mycket mer jämfört med tårarna.

2017 kom till stor del att handla om kärleken och att bygga vår relation starkare med allt vad det innebär samtidigt som jag funderat mycket på vad jag egentligen vill jobba med. Jag upplever att jag inte riktigt hittat rätt i ”karriären” än eller att jag är påväg in i ett nytt kapitel eller något liknande. Jag tycker att det är fantastiskt att jobba med barn men det är något annat jag brinner för. Jag har en del utbildningar i väskan sedan tidigare inom hälsa och jag tror att det är i den kategorin jag hör hemma. Hur det kommer se ut i framtiden är ännu oklart. Ett mål jag satte upp i början av året var att utbilda mig till yogalärare under 2017. Sagt och gjort. I augusti åkte jag till Portugal och utbildade mig till yogalärare och oj vilken utmaning.

Innan jag anlände till Portugal stannade jag och mannen i Paris några dagar, vår första resa. Det var en intressant tripp, jag ser dock inte Paris som någon kärleksstad. Tycker mest att det var galet mycket folk, trafik och buller där. Jag mådde inte helt bra dessa dagar, någon slags förkylning drog över mig och jag ville mesta vara på hotellrummet och sova.

Väl i Portugal utmanades jag dagligen. Varje dag tvingade jag mig att hoppa, utmana mig själv och mina rädslor. Det häftigaste med detta är att jag överlevde och överlever varje utmaning jag tar mig an. Jag behöver bara hoppa och njuta av färden. Veckorna i Portugal blev dock inte riktigt som planerat. På denna resa kom hela mitt liv att förändras, eller ett nytt kapitel skrevs. Efter några dagar, en vecka in på utbildningen kom en enorm trötthet över mig, det spelade ingen roll hur mycket jag sov, jag var ständigt trött. Jag tänkte att jag inte klarade tempot på utbildningen på grund av tidigare utmattning men när brösten började ömma och hade mensvärk i dagar utan att mensen kom, började jag ana ugglor i mossen. Jag köpte ett test och det visade sig att jag var gravid.

Det var ungefär då mitt liv vändes upp och ner, så många tankar och känslor som sveper över en. Vi hade planerat att skaffa familj men ingen av oss trodde att vi skulle lyckas vid första försöket. Vips så fick mitt liv en helt annan mening och fokus. 

Hösten har varit mer än utmanande, hormoner som springer huller om buller i kroppen, alla tankar och det undermedvetna som rör om. Det hela gjorde att jag inte klarade att hantera livet. En dag på jobbet la magen av, den välkända smärtan som jag så väl känner till. Jag gick hem från jobbet den dagen och kom inte tillbaka förrän efter två månader. Under dessa två månader brottades jag med många monster och demoner. Mannen var bortrest större delen av denna tid, vilket jag idag ser som nyttig och på något vis är tacksam över att det blev som det blev. Det satte verkligen vår relation på prov och vi var nog väldigt nära att välja den enkla vägen, att gå skilda vägar. Jag är tacksam att vi båda är relativt bra att lyssna inåt, ibland och vi båda är personer som följer hjärtat och inte hjärnan eller lyssnar på andas åsikter. November var en tuff månad, vi bråkade, tjafsade och diskuterade näst intill dagligen men vi båda var fast beslutna på att vi ska få denna relation att fungera och bli bra. Livet med mannen går så snabbt och svänger otroligt ibland. Det känns som en evighet sedan höstens oroligheter, kanske är det för att vi väljer kommunikation före något annat. Genom att prata med varandra lär man sig förstå varandra och bli mer lyhörd och uppmärksam på den andres mående. 

Mitt i ”krisen” valde jag att ta min yogautbildning till en ny nivå, jag vidareutbildade mig till gravidyogalärare. Det kändes rätt i tiden av många anledningar. Jag har haft en minikurs med några deltagare och jag bara älskar det. Att få guida gravida kvinnor i deras egna kroppar, att få komma med tips och små kloka ord, det är där jag hör hemma just nu iallafall. Jag får så mycket energi av att få dela med mig av min kunskap och till några som verkligen är mottagliga för den. Om någon vecka startar jag upp min andra kurs. Jag håller på att skapa en plan för 2018 och min nya titel som yogalärare. Hur den kommer att se ut och när saker och ting kommer att ske, står än i stjärnorna men jag är helt säker på att det kommer bli bra och att jag är påväg att ”hitta hem”.

De senaste tio åren har träning tagit mycket fokus i mitt liv men detta år har det blivit, har jag valt ett annat upplägg, än om lite omedvetet. Jag kom aldrig igång med gym och löpning efter min Asienresa. Jag var på gymmet några gånger men kände inte glädjen i det hela. Träning och motion behöver allas kroppar och jag vet att jag mår som bäst när jag rör på mig regelbundet. Jag anser mig rört på mig i stort sett dagligen, jag har min morgonyoga jag inte kan eller vill vara utan. Den får mig att känna in dagsformen och hitta lugnet och styrkan inom mig.

Jag har även funnit en ny kärlek, SUP. Vilken frihet att ge sig ut en tidig morgon, när vattnet är stilla, solen har just gått upp över horisonten och att ställa sig på brädan och paddla utan egentligen större mål. Den bästa träning är såklart den som blir av men om du njuter av resan får du ut än mer av stunden. I och med bäbis i magen och en kropp som är under stora förändringar har jag valt att fokusera på lugn och mjuk träning i höst, vinter. Den dagliga yoga har kombinerats med promenader. Jag har inte gillat att gå ut och gå men nu när jag kommit in i det, saknar jag det de dagar jag inte tar mig ut. Rörelse och frisk luft, gärna i skogen kan nog inte bli en bättre kombo. Det fantastiska med detta ”träningsår” är att trots att jag inte slaviskt följt en plan eller varit regelbundet på gymmet är att jag är nöjd med min kropp och att jag ändå känner mig stark. Jag har lärt mig att vara tacksam och uppskatta min kropp, både hur den ser ut och hur den känns. Jag behöver inte jämföra mig med någon annan. Min kropp är vacker och unik och jag älskar den, precis som den är.

Det har fallit många tårar genom året men livet har inte känts hopplöst. Jag har sett och ser att varje tår är ett steg till att hela mig själv, att bli sann mot mig själv och gå min väg. Imorgon går jag in i vecka 27. Bäbis växer så det knakar. Det är helt galet att om några månader har jag en liten krabat som redan nu håller mig vaken om nätterna i min famn och att jag snart får en ny titel – mamma.

Året var 2017, detta har hänt men ständigt pågår en process inom mig, en process som inte går att beskriva med ord. Jag känner massor, hela tiden, det är härligt och ibland läskigt men jag låter känslan få vara som den är.

Jag är tacksam för allt som händer och sker i mitt liv, inom mig och runt omkring mig. Jag ser med spänning fram emot ett nytt år med nya utmaningar. Än vet jag inte vad mitt ledord ska vara. Jag föredrar nämligen att sätta ett ledord istället för nyårslöften, löften skapas så lätt till måste och när man måste något blir det tråkigt och svårt att upprätthålla det. Under januarimånad ska jag klura på vad ledordet för 2018 ska vara.

Mot 2018, nya utmaningar och spännande möten.

Ett stort tack till dig som följer, kommenterar och läser min blogg.

Gott Nytt År önskar jag dig. Ta väl hand om dig, du vet att du är bäst på att vara du och låt aldrig, aldrig någon säga något annat.

I djupet av hjärtat

Nu brinner tusen juleljus,
I varje stuga, hem och hus.
Våga tro på att du kan allt du vill,
Än om du ibland måste lägga manken till.

Utmaningar, det är det som får oss att utvecklas och ständigt vilja testa nya saker. Det handlar även om att våga tro och lita på sig själv, att du kommer lyckas med det du företagit dig.

Du är så mycket starkare än vad du tror. Du klarar mycket mer än du tror. Våga ha tillit till din vilja, kämpa för hur du vill ha det och livet kommer bli som du vill.

Bakom dagens lucka hittar du en video med Satu Tuomela som ger dig en skön stund genom att undersöka djupet i ditt hjärta. Ge dig själv 20 minuter. Så bra, så viktigt. Klicka på bilden nedan för att komma till videon. Lycka till!

Gillade du dagens video och vill köra den fler gånger eller testa andra videos på Yogobe kan du använda dig av denna länk, så får du 14 dagar gratis.

Open heart

Juletid äntligen är här,
värme och givmildhet vi med oss bär.
I skogen skuggorna ruvar,
akta dig för de där som energi tjuvar.

Det finns en av dig och det är du. Du är unik och det är värd all kärlek i världen. Du är värd att känna dig älskad. De människor som inte förstår att du är alldeles underbar och att de bör vara tacksam om du vill att de ska få ta plats i ditt liv, är inget att ha. Dessa människor kallas för energitjuvar. De tar massor av energi av dig utan att ge något tillbaka. Gör dig av med sådana personer. Du ska ha människor som gör dig glad, som ger dig energi  och som ser dig och älskar dig precis som du är. Du är värd att älskas.

Bakom dagens lucka hittar du en video med Anna GH. Tillsammans med henne jobbar du med bakåtböjningar och avslappning för ryggen. Ge dig själv 15 minuter. Så bra, så viktigt. Klicka på bilden nedan för att komma till videon. Lycka till!

Gillade du dagens video och vill köra den fler gånger eller testa andra videos på Yogobe kan du använda dig av denna länk, så får du 14 dagar gratis.

Santa Lucia och njut av sockerfri glögg

Lucias ljus i håret brinner,
och kvällens mörker sakta försvinner.
Hon skrider vackert längs gatans mitt,
vacker som en ängel i naturligt vitt.

Pepparkakor och lussebullar är något som hör denna dag till, så även glögg. Glögg som du kan köpa i matbutiken innehåller ofta mycket socker. Det mesta blir bättre när du gör det själv, därför, gör din egen glögg. Enkelt och mycket godare än köpeglögg.

Receptet kokade jag ihop förra julen, klicka på bilden nedan för att komma till receptet.

Bakom dagens lucka hittar du en video med Anja Bergh. Tillsammans med henne jobbar du igenom kroppsdelarna som bär våra händer – armar, axlar, nacke och även ansikte. Ge dig själv 20 minuter. Så bra, så viktigt. Klicka på bilden nedan för att komma till videon. Lycka till!

Gillade du dagens video och vill köra den fler gånger eller testa andra videos på Yogobe kan du använda dig av denna länk, så får du 14 dagar gratis.

Bryt en dålig vana

Låt oss i dessa juletider sprida kärlek,
med både ord, kramar och smek.

Att sprida kärlek till de runt omkring oss innebär att ibland sträcka ut en hjälpande hand, att visa sin uppskattning när någon gör något för dig, att ge kärlek utan att direkt vänta att få något tillbaka. Att ge kärlek genom att berätta för de människor du bryr dig om hur mycket de betyder för dig. Kramar, kramar och åter kramar, det är bland det värdefullaste man kan ge tycker jag. En kram med kärlek i, det är något speciellt med en sådan, den känns speciell varje gång. Det bästa med kramar är att dem är gratis, dem går att ge bort när som helst och de kan värma otroligt mycket. En kram kan beröra på ett sätt som inget annat kan.

Bakom dagens lucka hittar du en video med Emma Öberg som ger dig redskap för att bryta en dålig vana. Ge dig själv 5 minuter. Så bra, så viktigt. Klicka på bilden nedan för att komma till videon. Lycka till!

Gillade du dagens video och vill köra den fler gånger eller testa andra videos på Yogobe kan du använda dig av denna länk, så får du 14 dagar gratis.

360 grader

Skratt, bus och glädje,
kanske tomten har detta i sin släde.
Detta är något vi ofta vill känna,
så se glädjen i det lilla en dag som denna.

Glädjen finns ofta i de små sakerna i tillvaron. Det är när man kan se och uppskatta dem som man kan uppleva en känsla av att vara mer levande och närvarande i nuet. Och nuet är egentligen det enda vi har. Hur mycket planering och förväntningar vi inväntar och ofta hänger upp vår lycka på så pågår livet under tiden. Så se dig omkring och njut i fulla drag av det som du i vanliga fall tar för givet eller kanske inte ens lägger märke till. Där i livets sprickor och skarvar finns skönheten och magin i livet – i det lilla. När du uppmärksammar det, gnistrar det till. Livet blir magiskt och det pirrar lite extra i kroppen. Din magi och glädje kommer att smitta av sig på andra runt omkring dig.

Bakom dagens lucka hittar du en video med Elaine De Souza. Tillsammans med henne jobbar du igenom kroppen 360 grader. Ge dig själv 60 minuter. Så bra, så viktigt. Klicka på bilden nedan för att komma till videon. Lycka till!

Gillade du dagens video och vill köra den fler gånger eller testa andra videos på Yogobe kan du använda dig av denna länk, så får du 14 dagar gratis.