Inventering av 2019 so far

Hjälp mig att inventera månaderna som gått och gör mig villig att förändra de vanor och beteenden som inte gynnar min framtid.

”Ord för dagen” Sofia Sivertsson s. 312

Jag började med papper och penna men kände att det blev för svårt att få ner orden på pappret, att det kan underlätta att låta fingrarna jobba med tangenterna istället. Det blir lättare att hoppa mellan frågorna och på så sätt kanske jag kan skapa en tydligare bild av det som varit, det jag tar med mej och mina förväntningar osv. Jag testar.

Hur vill jag förvalta årets (årtiondets) sista kvartal?
Jag vill att det ska speglas av kärlek och glädje. Jag vill ge mej själv tid att vara Susanne och inte bara mamma Susanne. Jag vill göra saker jag mår bra av, sådant som ger mej energi. Jag vill vara i ett sammanhang där jag känner mej kreativ och blir inspirerad. Jag vill spendera så mycket tid jag bara kan med min son, skratta, busa och fortsätta upptäcka världen tillsammans med honom.

Vad har jag lärt mej av de månader som jag har tillryggalagt i år?
Den här frågan tycker jag är svår att finna svar på. Vad har jag lärt mej? Att berätta hur jag känner och upplever saker och ting, i relationer och vad jag kan behöva hjälp med för att ta mej igenom ”hindren”. Speciellt när det kommer till sådant som skapar oro och ångest hos mej. Att inte vänta utan att ta kontakt och fråga, förklara hur jag känner och upplever det som är.

Jag har också insett att jag är en otroligt fin mamma till Benjamin och att jag älskar att vara mamma till honom och spendera dagarna tillsammans med honom. Vår kärlek är ovillkorlig och starkare kärlek har jag aldrig känt.

Det är inom hälsa på något vis jag vill jobba, det får mej att må bra, jag fylls av energi. Det är inte utan hjärnspöken och elaka röster i huvudet, jag håller på att lära mej att acceptera att dom finns där utan ge dom någon större uppmärksamhet.

Vad lämnar jag bakom mej?
Släppa det jag inte kan påverka. Att var sak har sin tid och det är ok. Allt som är levande kommer och går och det är ok. Jag lämnar svek och sorg av saknad bakom mej. Jag är klar nu, jag vill välja glädje och glad energi.

Jag lämnar kreditskulder och att leva på minus varje månad bakom mej.

Vad har jag framför mej?
Några stora beslut att fatta som innebär kanske jobbiga samtal. Jag håller som bäst på att förbereda mej, än är jag inte redo men innan året är slut är jag säker på att jag är redo.

Rent karriärmässigt hoppas jag få till en förändring. Dessa 90 dagar som är kvar vill jag knyta nya kontakter, lägga upp en plan för kommande år. Jag vill lära mej mer om yoga, kroppen och personlig utveckling.

Var vill jag vara vid samma tidpunkt nästa år?
Om ett år är jag antingen nyopererad eller har just börjat jobba igen efter operation (detta ska bestämma inom närmsta veckorna).

Jag har hittat en ny väg i karriären, inom hälsa. Kanske jag just öppnat en studio eller jobbar på ett gym eller likande.

Om ett år vill jag ha någon att dela stunderna när mini somnat, någon att småprata med om kvällarna, se en film med, diskutera stort som smått i livet. Jag vill ha någon som tar mej ut på äventyr, som överraskar mej när jag egentligen minst förtjänar det. Jag vill känna kärlek och våga vara i en trygg famn. Jag vill vara upp över öronen förälskad, som att det inte finns någon morgondag. Jag vill kasta mej ut i kärlekens berg- och dalbana.

____________________________________________________________________________________________

Att skriva ett inlägg blev så mycket lättare, det blev mindre ältande helt enkelt och mer tydlighet (iallafall för mej). Jag tror jag är klar nu. Jag älskar att skriva, det vill jag också ”ta tag i”, ge mej tid till.

Jag rekommenderar dej att testa detta, än vart du väljer att svara på frågorna. Just do it! Det är både berikande och nyttigt att reflektera nu och då. Det kan skapa en tydligare bild vart du är, vart du kommer ifrån och vart du är på väg. Lets do this!

 

Årtiondets sista 90 dagar

Det var verkligen evigheter sedan jag skrev ett inlägg. Livet har tagit all min tid och energi. Jag har helt enkelt valt att inte lägga ner tid på att skriva inlägg och dela med mej av mina tankar och funderingar.

Jag kanske har varit, är inne i bebisbubblan som numera troligen är en barnbubbla. Hur som. Det är något i mej som börjat växa, jag längtar efter att sitta och skriva av mej och att på så sätt dels bli mer medveten om mina tankar men även hur, vad jag kan göra för att förändra dom. 

Mea Vita domänen löper ut nu i oktober och det kommer bli en annan adress susifine.wordpress.se blir adressen då. Jag vill inte bli av med allt jag skrivit, alla kloka tankar (som jag faktiskt tycker jag kan ha) och alla härliga recept. Mea Vita är ju min kokbok som jag ofta kolla i när jag behöver inspiration. Just nu klurar jag på om jag ska bara fortsätta skriva här, trots annan domän eller starta en ny blogg? Jag vet inte än, att starta en ny blogg tar mycket tid, än om det är super roligt att skapa. Jag tappar följare och får börja om. Det är lite av det som jag bollar med just nu. How to do..?

Till dess vill jag dela med mej av detta fantastiska som Sofia Sivertsdotter skrivit i ”Ord för dagen”. Har inte boken än men följer henne på Instagram och detta kom upp igår. Det träffade mej rakt i hjärtat och ett inre arbete sattes igång direkt.

“September är till ända och vi kliver in i årets (årtiondets) sista kvartal. Tid för vila, mörker och återhämtning… Tid för att ställa frågor och finna svar.

Hur vill vi förvalta årets (årtiondets) sista kvartal? Vad har vi lärt oss av de månader som vi har tillryggalagt i år? Vad lämnar vi bakom oss? Vad har vi framför oss?…. Var vill vi vara vid samma tidpunkt nästa år?

…Hjälp mig att inventera månaderna som gått och gör mig villig att förändra de vanor och beteenden som inte gynnar min framtid.”

“Ord för dagen” Sofia Sivertsdotter, s 312

Kanske det kan hjälpa dej att leda dej längs vägen på årets tre sista kvartal.

Må gott.

 

Årskrönika 2018

Nytt år är här, det innebär reflektion av för min del. Denna punkt är lite av en favorit hos mig, att blicka tillbaka, reflektera och sätta upp nya mål inför ett nytt spännande år. Det är alltså dags för Årskrönika 2018. 

År 2018 var mitt ledord ”I trust that life always, always will take me where I suppose to be”. Ett mantra jag använt dagligen. Det är så bra, så givande. Det ger mig mod att våga vara i det som är. Det får mig att förstå att livet ger mig utmaningar för att jag ska växa och utvecklas som människa. Jag tror starkt på detta. Att jag kan lära av allt som händer och sker och lita på att allt löser sig till det bästa. Mantrat ger mig tillit till mig själv, min inre kraft och styrka. Genom att stanna upp varje dag, att landa på mattan en stund och ge mig tid för reflektion, att andas och på så vis följa min inre väg, min sanning.

Detta år har varit fullt fokus på föräldraskap, att lära känna den där lilla minimänniskan som bott i min mage i nio månader. När jag tittar på bilder jag tagit under året inser jag att mitt fokus har flyttat från mig till min minimänniska.

Från en dag till en annan fick jag ansvaret att ta hand om någon mer än bara mig själv. Omvälvande är ett milt ord. Min förväntan att känna stark lycka och att ett barn är det bästa som hänt och att livet blev så mycket bättre när en får barn, var en självklarhet. Jag har inte och känner fortfarande inte så. Benjamin har förändrat det mesta i mitt liv och många delar har blivit bättre men inget är rosenrött, så som jag föreställt mig att livet med barn skulle vara.

När jag tänker tillbaka på det gångna året kommer ordet kamp upp. Ständigt utsätts vi alla för utmaningar, än om i stunden kan det kännas näst intill omöjligt och kanske svårt att se en vändning, en lösning. Det häftiga är att med tiden så kommer allt till sin rätta plats, hemligheten är just tid. Att verkligen låta allt vara precis som det är, utan att vara där och försöka ändra så mycket. Att jag ser livet just nu som en kamp är inget negativt. Jag är tacksam och kämpar med viljan och tänket att allt löser sig till det bästa. ”I trust that life always, always will take me where I suppost to be”.

2018 har som sagt varit full fokus på förberedelser att bli förälder och sedan att ta hand om det lilla gossebarnet. Livet blev inte som jag föreställt mig eller drömt om. Den där lilla gulliga kärnfamiljen finns inte i mitt liv, inte på det sätt som visas på film och går att läsas i böcker, på det sätt som jag ser många andra har. För mig är det bara en fantasi. Min verklighet ser helt annorlunda ut. Jag och mannen, Benjamins pappa bor inte tillsammans, vilket skedde innan han var född. Det innebär att jag mestadels tagit och tar hand om Benjamin själv. Innan han föddes varit det stormig mellan oss och även första månaderna efter hans ankomst. Jag tror det kallas att hat-älska. Vi vill vara med varandra men vi har inte skapat en gemensam grund att stå på, tror jag. Vi har en drömt, ett mål och det är att bo och leva tillsammans, glada och lyckliga. Just nu finns inte riktigt den energin hos någon av oss, men vi älskar varandra och ses ibland. Åter igen ”I trust that life always, always will take me where I suppost to be”.

Att vara ensamstående förälder är inget problem och många gånger ser jag det som en fördel. Jag kan lägga all min energi och fokus på minimänniskan istället för att ”slösa” den på diskussioner och irritationer på ens sambo. Jag väljer att se det så, självklart längtar jag emellanåt att ha någon att dela alla Benjamins upptäcker med, att ibland ha en famn att krypa intill, att inte behöva planera minsta lilla grej efter mini, att dela på utgifterna och att kunna ägna stunder att bara vara, i andetaget.  Men det är ok och numera är det mesta vardag för mig. Jag har funnit sätt och tillfällen för hushållssysslor, mathandling och ”egentid”. Jag har det bra. Det är bara annorlunda.

Det gångna året har fått mig att inse många saker och numera uppskattar och värderar jag livet annorlunda. Jag har under många år haft psykisk ohälsa men har varit ganska tyst om det. Sedan Benjamin kom in i mitt liv känner jag mig inte djupt deprimerad längre, panikångestattackerna kommer sällan. Genom honom har jag förstått innebörden med att vara i nuet. Så snart jag svävar iväg i tankarna och gräver ner mig i något, rycks jag tillbaka till här och nu. Ständigt kallar Benjamin på min uppmärksamhet. Det är det mest fantastiska med små barn, de struntar fullständigt i det som varit och vad som komma skall. För dom händer livet här och nu. Jag älskar det! Det gör att jag uppskattar små saker, sådant som jag tidigare tog för givet.

Energi är även något jag blivit väldigt uppmärksam på. Att ta hand om ett barn tar mycket energi men oj så mycket energi dom kan ge. Jag har insett att jag inte har råd att lägga energi på att grubbla och analysera, vilket är fantastiskt skönt. Att reflektera är en annan sak, vilket jag ger mig tid till varje kväll. Vikten av att fundera en stund över dagen som varit, att rikta tacksamhet till mig själv får mej att inse att jag är värdefull, kärleken till Benjamin växer när jag reflekterar vad vi gjort under dagen och vad han  upptäckt just den dagen. Som sagt, mitt liv kretsar runt det lilla gossebarnet.

Jag har aldrig tränat så lite som detta år, inte svettats så lite. Jobbigaste ”träningspasset” var förlossningen, hade galet mycket träningsvärk dagarna efter i hela kroppen. Egentligen är det inte sant när jag tänker efter, att jag inte tränat så mycket när jag. Jag tränar varje dag och ständigt ökar min vikt jag tränar med, Benjamin. Att bära omkring på en 8,5 kilos klump dagarna långa är inget för nybörjare, kan jag lova.

Alla promenader med barnvagnen, alla stunder jag guppat runt med honom i famnen för att han ska sova, det har nog gett mig både ben- och rumpmuskler. När jag tittar mig själv i spegeln blir jag blir lite paff. Jag ser ”vardagstränad” ut, alltså inte rippad men ändå tränad. Jag har alltid strävat efter något mer än hur jag sett ut, aldrig varit nöjd med min kropp, att den alltid kan bli starkare, fastare och så vidare. Det är hjärnspöken jag troligtvis alltid kommer få kämpa mot. Men med tanke på att jag för knappt nio månader hade en stor mage är jag mer än förundrad av kroppen.

Än om jag inte tränat mig svettig, yogar jag dagligen. Detta år har det enbart varit en enda dag jag inte tagit mig till mattan, dagen när Benjamin föddes. Jag mår bra av att koncentrera mig på andning och rörelse en stund om dagen.

2018 blev ett år där karriär och ”yrkesdrömmar” fick ta paus. I början av året höll jag en kurs i gravidyoga, underbart och galet roligt var det. Jag längtar tills jag kan hålla kurser igen. Planen var att göra det i höstas men logistiken med barnvakt blev inte hållbar. Under året har jag insett mer och mer att jag inte vill arbeta som förskollärare, vilket i sig är ett steg. Jag vill jobba med människor och hälsa på något vis. Kanske det kommer visa sig hur under kommande år.

Detta år har jag inte rest någonstans, förutom till Trollhättan en gång. Jag längtar efter flygplatser, spänningen och förväntan, att upptäcka och se världen. Det mesta som jag gjorde innan Benjamin kom har tagit paus, då jag valt att lägga all min tid, energi och pengar på mitt underbara gossebarn.

När jag började fundera inför krönikan kändes 2018 som ett rätt mörkt och tungt år. Nu när jag ”tagit mig igenom” det i tankarna inser jag att det inte var så, kanske för stunden, när jag var mitt i ”situationen”. När jag blickar tillbaka till 2018 framöver kommer det kunna sammanfattas som ett år med många utmaningar, men även många insikter och framför allt starten på äventyret med ett litet barn. Att få uppleva villkorslös kärlek och att allt annat utom sitt barn spelar mindre roll, det blir mindre viktigt. 2018 var året jag på riktigt insåg hur stark och modig jag är. För första gången, med handen på hjärtat, känner jag mig riktigt stolt över mig själv. Jag klarar allt som kommer till mig.

Jag är tacksam för allt som händer i mitt liv, inom mig och runt omkring mig. Jag är otroligt förväntansfull på 2019. Livet med Benjamin fortsätter, att få följa honom i hans upptäckter och utveckling. Än vet jag inte vad mitt ledord för året ska vara. Jag föredrar nämligen att sätta ett ledord istället för nyårslöften, löften blir så lätt till måste och då blir det tråkigt och svårt att upprätthålla. Under januarimånad ska jag klura vad ledordet för 2019 ska vara.

Mot 2019, nya utmaningar och spännande möten.

Ett stort tack till dig som följer, kommenterar och läser min blogg.

Gott Nytt År önskar jag dig. Ta väl hand om dig, du vet att du är bäst på att vara du och låt aldrig, aldrig någon säga något annat.

Universums krafter

Universums mäktiga krafter, det förser dig med det du behöver just nu. Det finns en mening med alla möten, med alla som kommer och går i ditt liv. Det kanske inte är tydligt till en början men söker du efter svaret kommer du finna det, svar på varför just den personen dök upp i ditt liv.

Jag sprang på en fantastisk människa för ett tag sedan, han överraskade mig. Jag sökte inte efter kärlek eller något annat för den delen. Det blev en kort kärlekshistoria som jag alltid kommer att bära med mig. Jag har frågat mig varför han dök upp just där och då. Jag har funnit svaret, delar av det. Han har fått mig att förstå många saker om mig själv, bland annat det här med att ha varit utbränd, att det är en resa som tar tid att läka. Jag förstår nu att jag inte är i land än, att jag har en hel del att bearbeta inom mig själv. Varför jag föll för honom var för att han såg mig, den Susanne som finns innanför ett hård skal. Det var något i hans blick som gjorde att jag släppte garden. Det var läskigt samtidigt som befriande. Att blotta sig själv kan ju vara bland det läskigaste, man kan ju bli sårad. Han är även en stor inspiration för mig, hans driv gör mig förundran och skapar en än större förståelse för att man ska göra det man älskar och brinner för. Jag förstår än mer att jag ska arbete med hälsa, hur är än inte helt klart. Det är ett brett ämne men jag har en känsla av att allt kommer klarna och blir galet bra.

Att vår kärlekshistoria blev kort kan ses som lite sorgligt, men jag tycker inte att det är sorgligt. Jag känner mest tacksamhet, tacksam för intressanta möten som universum skapar för mig. Jag lär mig något om mig själv och om andra, hela tiden. Jag älskar att leva, älskar livet. Det går upp och ner, och det är jag tacksam för. Hade livet alltid varit lätt och roligt, tror jag inte vi skulle uppskatta det lika mycket. Allt handlar om inställning. Vad har du för inställning till livet? Gör du det du brinner och älskar? 

Så några ord om kärlek. Kärlek är det absolut vackraste som finns, så länge du gör saker du älskar. Omge dig med människor som du ger och får kärlek av och lägger kärlek i det du gör. Jag har än inte funnit mannen i mitt liv, men det gör mig mindre. Jag söker inte, jag sörjer inte. Tiden är inte inne, jag litar på att universum kommer leda mig till rätt här i livet och en dag kommer den där mannen med den skinande rustningen kommer ridandes på sin vita häst. En dag men det är inte nu. Nu vill jag tillbringa tiden och energin på att finna en plats jag trivs på och fortsätta utvecklas. Vilka människor har du i ditt liv? Inspirerar de dig eller bromsar de dig?

Linsbiffar

Jag älskar mat, så enkelt är det. Dock försvinner lusten och inspirationen saknas ibland men Costa Rica verkar jag gjort något med mig. Det är kul att dona i köket igen. Fantastiskt! Satt här i dagarna och bläddrade i Coops tidning ”Mer smak” och fastnade vid detta recept. Testade och tjoho så goda dom blev. Denna gång serverade jag biffarna med klyftpotatis och guacamole.

 1 paket röda linser
2 stora morötter
1 dl riven ost
1 gul lök
1 klyfta vitlök
1 dl havregryn
2 ägg
1 dl hackad färsk basilika
salt, peppar

1. Skala och riv morötterna med fina sidan på rivjärnet
2. Skala och riv löken
3. Blanda alla ingredienserna till biffarna till en jämn smet och forma till små biffar
4. Hetta upp kokosolja i en stekpanna och stek biffarna 2-3 minuter per sida

Servera biffarna med klyftpotatis, guacamole och sallad. Mums!

Jag känner mig full av inspiration idag

Jag känner mig full av inspiration idag – dagens affirmation

Alla dagar är inte bra dagar. Det måste finnas mindre bra dagar för att kunna uppskatta de riktigt bra dagarna. Sådana där dagar när allt som händer och sker får en att le och skratta, när idéerna flödar och när du är så där extra flitig och får hur mycket som helst gjort – utan att det ens är det minsta jobbigt och tiden bara flyger fram. 

Idag har jag bestämt mig för att ha en sådan dag. Jag har en hel del som bör styras upp inför sommaren. Jag kommer nämligen tillbringa den hemma i Norrland, som jag längtar. Det går inte att skjuta på längre, idag ska det ske. Idag har jag även inspiration att klura lite på framtiden. Allt började i morse när jag var ute på min morgonpromenad, härlig musik i öronen och det började regna. Ett leende fästes på mina läppar och det bara var där resten av promenaden. Det var så mysigt att gå där i regnet, utan att behöva frysa. Det är ett sommartecken för mig.

Vad inspirerar dig? Hur blir du inspirerad? Idag är mitt tips att göra något som du tycker är roligt men sällan tar dig tid att göra. Sätt på härlig musik i högtalarna och låt inspirationen komma, ta hand om den och gör något kul av den.

Reflektion av temat ”Livsglädje”

Det är galet hur fort tiden går. Juni är redan här! Sommarens första månad. Underbart! För att avsluta förra månadens tema ”Livsglädje” summerar och reflekterar med hjälp av några frågeställningar.

• Hur kändes det att fokusera på Livsglädje, och har du lärt dig något om dig själv?
• Vad var det bästa som hände i maj?
• Vilka förväntningar har du på juni?

Maj 2014 kommer troligtvis alltid att ha en stor betydelse för mig. Det var månaden när jag fick upprättelse, det var då jag förstod att jag är bra, att jag är en fantastisk människa. Att fokusera på Livsglädje kom väldigt passande in i mitt liv. Efter månader av sjukskrivning och x antal möten med olika aktörer inom företaget och ett antal olika psykologer och vad de kan kallas, så är jag nu fri. Det är även det bästa som hände i maj. Jag har kämpat, jag har inte gett upp. Jag har trott på mig själv och jag visste att jag inte blev rätt behandlad, att det var något som var fel på min arbetsplats. Jag signalerade och idag så har det visat sig att min känsla hade rätt redan från början. Jag lär mig så mycket om mig själv hela tiden, varje dag att jag inte riktigt hinner med att reflektera. Jag är därför tacksam att jag startade med bloggen, där jag på något vis ”tvingar” mig själv att reflektera lite nu och då. Det är bra, vi alla borde stanna upp ibland och reflektera över det som händer och sker runt omkring oss men även inom oss.

Det hände många bra saker i maj. Det händer bra saker hela tiden. Jag har så mycket kärlek i mitt liv idag att jag blir alldeles tårögd när jag tänker på det. Det är nästan så att jag inte vet hur jag ska kunna ta emot det och hur jag ska kunna visa kärlek till alla jag håller av. Det som är så fantastiskt är att livet bara blir bättre. På riktigt, hur är det möjligt?! Jag är så nyfiken på vad som komma skall. Men. Jag gör allt jag kan för att stanna i nuet och njuta av det som händer och sker just nu, just idag.

Juni. Det är en härlig månad. Mitt arbete med mig själv kommer såklart att fortsätta och jag ser med spänning fram emot det nya temat ”Trygghet och lugn”. Under kommande månad hoppas jag på att få gå på några intervjuer, jag söker ju nytt jobb efter sommaren. Det kommer att bli en hel del dans, flera gånger i veckan och månaden kommer att avslutas på Öland med en hel vecka av dans. Jag är helt säker på att juni och denna sommar kommer bli något utöver det vanliga. Jag tror att det kommer bli en alldeles magisk månad, en alldeles magisk sommar.

Jag strålar av glädje idag

Jag strålar av glädje idag – dagens affirmation

Idag vill jag skriva lite om leenden och skratt. Det måste vara bland det vackraste som finns, och något som smittar lätt. Ett leende är lätt att ge och att få ta emot ett leende är fantastiskt. Ett härligt skratt förlänger livet sägs det, det tror jag också. Oavsett hur tung livet känns just nu, försök le. Om så bara lite, dra lite på mungiporna en stund. Det är nämligen så att när vi ler och skrattar så engagerar vi många av de inre organ tillsammans med stora muskelgrupper. Samtidigt sätts flera biokemiska processer igång som påverkar bland annat din egen produktion av endorfiner, kroppens eget glädjeämne. Andra hormoner utsöndras som stärker ditt immunförsvar. Ju mer du skrattar, dess bättre mår du. Som barn skrattade du mycket, men ju äldre vi blir avtar vår benägenhet att skratta. Så dumt! Vi borde istället skratta mer, för att orka mer!

Jag kommer automatiskt in på hur det är i dansens värld, såklart, det är ju min värld. Dans är glädje. Det blir visserligen vad du gör det till. Men. Jag kan inte komma ihåg en enda gång att jag åkt hem från en dans och varit på dåligt humör. När man dansar med någon, många gånger känner man ju inte personen, ger man bekräftelse på att man har roligt genom att le och skratta tillsammans. Det leendet smittar av sig. Det är fantastiskt vad ett leende smittar! Att le och skratta tillsammans med den man dansar med skapar någon slags gemenskap. I dansvärlden kallas det för dansglädje.  Vad gör du för att ha glädje i ditt liv? 

Jag åker så här om året på dans mer än en gång i veckan. Vi samlar ett gäng, fyller en bil med folk och åker iväg till någon loge eller dansbana. Dessa ligger oftast lite avsides, det pirrar som till i kroppen varje gång jag kommer till ett nytt ställe. Miljön, naturen runt om är oftast galet vacker. Bara det skapar glädje. Oavsett hur mycket jag dansar, så när vi åker hem i bilen, är det jag som sitter fram och håller föraren sällskap. Alla andra brukar somna men jag kan inte. Jag är så danshög, endorfinerna pumpar. Än om kroppen är trött efter allt trampande i timmar, så tar det än några timmar att varva ner. Efter en danskväll somnar jag oftast med ett leende på läpparna och vaknar även med ett. Jag strålar av glädje idag. Jag är glad och lycklig. Jag har ett bra liv för att jag tar mitt ansvar att fylla det med glädje och med människor som har hjärtan av guld.

Om du inte har testat tidigare, tycker jag att du ska göra det idag, att le mot någon du möter på bussen, i affären eller var du än nu är. Testa att ge någon ett leende. Sök ögonkontakt med personen och lämna ett leende. Det är rätt häftigt!

Personlig utveckling

Livet går upp och ner, så är det bara. Medvind och motvind. Jag har sedan en tid tillbaka följt Torkild Sköld på Facebook. Han är en otroligt duktig föreläsare som brinner för personlig utveckling, fast han kallar det personligt ledarskap. Idag tittade jag på en intervju med honom. Det går ju inte att inte bli inspirerad! Jag har även varit på en av hans föreläsningar. Varför jag skriver om detta är för att jag önskar att alla människor, oavsett vem det är, borde ta sig tid att gå och lyssna på honom. Han åker land och rike runt, så bara att kolla upp när han kommer till din stad. Visst, föreläsningen kostar men iallafall för mig så var det värt varenda krona! Och fler föreläsningar kommer jag att gå på. Det här med att jobba med sig själv, att träna sin inre kondition – som Torkild kallar det – är inte jätte lätt och det sker inte av sig själv. Kolla in intervjun och låt dig bli inspirerad!