Inventering av 2019 so far

Hjälp mig att inventera månaderna som gått och gör mig villig att förändra de vanor och beteenden som inte gynnar min framtid.

”Ord för dagen” Sofia Sivertsson s. 312

Jag började med papper och penna men kände att det blev för svårt att få ner orden på pappret, att det kan underlätta att låta fingrarna jobba med tangenterna istället. Det blir lättare att hoppa mellan frågorna och på så sätt kanske jag kan skapa en tydligare bild av det som varit, det jag tar med mej och mina förväntningar osv. Jag testar.

Hur vill jag förvalta årets (årtiondets) sista kvartal?
Jag vill att det ska speglas av kärlek och glädje. Jag vill ge mej själv tid att vara Susanne och inte bara mamma Susanne. Jag vill göra saker jag mår bra av, sådant som ger mej energi. Jag vill vara i ett sammanhang där jag känner mej kreativ och blir inspirerad. Jag vill spendera så mycket tid jag bara kan med min son, skratta, busa och fortsätta upptäcka världen tillsammans med honom.

Vad har jag lärt mej av de månader som jag har tillryggalagt i år?
Den här frågan tycker jag är svår att finna svar på. Vad har jag lärt mej? Att berätta hur jag känner och upplever saker och ting, i relationer och vad jag kan behöva hjälp med för att ta mej igenom ”hindren”. Speciellt när det kommer till sådant som skapar oro och ångest hos mej. Att inte vänta utan att ta kontakt och fråga, förklara hur jag känner och upplever det som är.

Jag har också insett att jag är en otroligt fin mamma till Benjamin och att jag älskar att vara mamma till honom och spendera dagarna tillsammans med honom. Vår kärlek är ovillkorlig och starkare kärlek har jag aldrig känt.

Det är inom hälsa på något vis jag vill jobba, det får mej att må bra, jag fylls av energi. Det är inte utan hjärnspöken och elaka röster i huvudet, jag håller på att lära mej att acceptera att dom finns där utan ge dom någon större uppmärksamhet.

Vad lämnar jag bakom mej?
Släppa det jag inte kan påverka. Att var sak har sin tid och det är ok. Allt som är levande kommer och går och det är ok. Jag lämnar svek och sorg av saknad bakom mej. Jag är klar nu, jag vill välja glädje och glad energi.

Jag lämnar kreditskulder och att leva på minus varje månad bakom mej.

Vad har jag framför mej?
Några stora beslut att fatta som innebär kanske jobbiga samtal. Jag håller som bäst på att förbereda mej, än är jag inte redo men innan året är slut är jag säker på att jag är redo.

Rent karriärmässigt hoppas jag få till en förändring. Dessa 90 dagar som är kvar vill jag knyta nya kontakter, lägga upp en plan för kommande år. Jag vill lära mej mer om yoga, kroppen och personlig utveckling.

Var vill jag vara vid samma tidpunkt nästa år?
Om ett år är jag antingen nyopererad eller har just börjat jobba igen efter operation (detta ska bestämma inom närmsta veckorna).

Jag har hittat en ny väg i karriären, inom hälsa. Kanske jag just öppnat en studio eller jobbar på ett gym eller likande.

Om ett år vill jag ha någon att dela stunderna när mini somnat, någon att småprata med om kvällarna, se en film med, diskutera stort som smått i livet. Jag vill ha någon som tar mej ut på äventyr, som överraskar mej när jag egentligen minst förtjänar det. Jag vill känna kärlek och våga vara i en trygg famn. Jag vill vara upp över öronen förälskad, som att det inte finns någon morgondag. Jag vill kasta mej ut i kärlekens berg- och dalbana.

____________________________________________________________________________________________

Att skriva ett inlägg blev så mycket lättare, det blev mindre ältande helt enkelt och mer tydlighet (iallafall för mej). Jag tror jag är klar nu. Jag älskar att skriva, det vill jag också ”ta tag i”, ge mej tid till.

Jag rekommenderar dej att testa detta, än vart du väljer att svara på frågorna. Just do it! Det är både berikande och nyttigt att reflektera nu och då. Det kan skapa en tydligare bild vart du är, vart du kommer ifrån och vart du är på väg. Lets do this!

 

Årtiondets sista 90 dagar

Det var verkligen evigheter sedan jag skrev ett inlägg. Livet har tagit all min tid och energi. Jag har helt enkelt valt att inte lägga ner tid på att skriva inlägg och dela med mej av mina tankar och funderingar.

Jag kanske har varit, är inne i bebisbubblan som numera troligen är en barnbubbla. Hur som. Det är något i mej som börjat växa, jag längtar efter att sitta och skriva av mej och att på så sätt dels bli mer medveten om mina tankar men även hur, vad jag kan göra för att förändra dom. 

Mea Vita domänen löper ut nu i oktober och det kommer bli en annan adress susifine.wordpress.se blir adressen då. Jag vill inte bli av med allt jag skrivit, alla kloka tankar (som jag faktiskt tycker jag kan ha) och alla härliga recept. Mea Vita är ju min kokbok som jag ofta kolla i när jag behöver inspiration. Just nu klurar jag på om jag ska bara fortsätta skriva här, trots annan domän eller starta en ny blogg? Jag vet inte än, att starta en ny blogg tar mycket tid, än om det är super roligt att skapa. Jag tappar följare och får börja om. Det är lite av det som jag bollar med just nu. How to do..?

Till dess vill jag dela med mej av detta fantastiska som Sofia Sivertsdotter skrivit i ”Ord för dagen”. Har inte boken än men följer henne på Instagram och detta kom upp igår. Det träffade mej rakt i hjärtat och ett inre arbete sattes igång direkt.

“September är till ända och vi kliver in i årets (årtiondets) sista kvartal. Tid för vila, mörker och återhämtning… Tid för att ställa frågor och finna svar.

Hur vill vi förvalta årets (årtiondets) sista kvartal? Vad har vi lärt oss av de månader som vi har tillryggalagt i år? Vad lämnar vi bakom oss? Vad har vi framför oss?…. Var vill vi vara vid samma tidpunkt nästa år?

…Hjälp mig att inventera månaderna som gått och gör mig villig att förändra de vanor och beteenden som inte gynnar min framtid.”

“Ord för dagen” Sofia Sivertsdotter, s 312

Kanske det kan hjälpa dej att leda dej längs vägen på årets tre sista kvartal.

Må gott.

 

Ett år som mamma

Det är ofattbart att det redan gått ett år. Att det är ett år sedan jag fick mitt barn i min famn. Ett år som minst sagt varit en berg- och dalbana.

Senaste veckan har varit tuff känslomässigt. Det har varit som att sista delen på graviditeten, förlossningen och första tiden med mini spelats om och om igen i mitt huvud. Som jag kämpat, gråtit och längtat detta år.

Min förlossningsberättelse har jag redan delat med mig av. Tycker det är intressant att läsa den nu, ett år senare. Det är nämligen inte riktigt så jag kommer ihåg förlossning. Värkarna och jobbet att föda honom är detsamma men när han kom ut, när barnmorskan ber mig titta ner och jag ser en liten liten minimänniska, vart var den där oändliga kärleken alla pratade om? Jag fick honom till mitt bröst men jag var inte närvarande. Finns det någon som är det direkt efter en förlossning? Jag försöker känna den där glädjen men det finns inte. Det mesta handlar om ”överlevnad”, att ta mig till matsalen vid måltiderna, att masa mig till duschen och passa på att skölja av mig när lillen sover. Att försöka lära mig om hur amning fungerar. Att lära känna den där lilla varelsen. Jag kände inte bubblande lycka, jag ville helst bara gråta.

Väl hemma fortsatte jag leta efter lyckan, kärleken till mitt barn men hittade den inte. Jag tog hand om honom, gav han mat, kärlek och närhet. Det var ju min uppgift, jag kände mig som en maskin som bara gör. Det mesta kändes som en kamp. Jag tog en stund i taget men många gånger önskade jag att jag kunde lämna tillbaka honom till BB.

Jag var inte beredd på att det skulle bli så stor förändring, vara så omvälvande. Att från ena dagen till den andra skulle bli ”tvungen” att sätta mig själv och vad jag behöver för må bra på paus. Det fanns inte tid för stunder för mig själv, ständigt vara jag spänd och redo att finnas där för mitt lilla barn.

Jag har sedan Benjamin var en vecka gammal gått hos psykolog. Det är jag tacksam för, vem vet annars hur jag mått idag. Den psykologen ville jag skulle gå till läkare för sjukskrivning men jag gjorde det aldrig. Kanske jag skulle fått diagnosen förlossningsdepression, många symtom som stämde. För mig spelade det inget roll, inget blev bättre av diagnos och jag var ju i stort sett själv med mini så hade ingen betydelse om sjukskriven eller ej. Jag var ju ”tvungen” att klara av föräldrarollen oavsett.

Det blev några månader med många tårar, en känsla av att pausa livet. Jag anser mig aldrig varit en dålig mamma, jag valde att sätta honom före mig själv. Än idag, ett år senare går han före mig. Något jag aldrig trodde skulle ske. ”Jag behöver vårda mig själv, för kunna ta hand om andra”. Det är sant men vad göra när inte det är ett alternativ. Jag är tacksam att jag fick ett barn som snabbt hittade sin sovrutin och somnade tidigt om kvällarna. Det var och är tiden jag får för mig själv. Det är ok.

Tänk att det gått ett helt år! Idag står jag här som en stark och stolt mamma. Jag är galet stolt över mig själv. Jag känner mig starkare än någonsin. Insikten att inte behöva någon är befriande. Det innebär dock inte att jag vill vara själv och klara allt själv. Det är bara en trygghet att veta att jag kan och klarar det med bravur.

När jag idag tittar på mitt lilla barn blir jag alldeles varm i hela kroppen. Aldrig hade jag trott jag skulle känna så här för någon och att känslorna blir starkare och större för var dag. Att få spendera dagarna med Benjamin är underbart! Att få följa hans utveckling och hänga med på hans upptäcker är ren och skär magi för mig. Idag har jag svårt att förstå att jag inte kärlek till honom där för ett år sedan. Jag slår dock inte på mig själv för det, det är ok.

Däremot pratas det för lite om det. Det är dock påväg att förändras, att fler kvinnor lyfter det, pratar öppet om det. Det är viktig. Där och då, jag kände mig otroligt ensam. När jag väl började prata om det fick jag höra flera som upplevt samma sak. Det är på något vis en tröst. Det får en att känna hopp, att inse att det är tillfälligt, att det är viktigt att prata och att det blir bättre. Men viktigast, det är ok.

Jag är så tacksam att just Benjamin blev min bäbis, tycker vi passar så bra tillsammans. Vi hjälper och stöttar varandra, än hur konstigt det kan låta. Här om dagen kom tankarna och minnen över mig, tårarna kom och jag grät. Mini som var i en lek, stannade upp, kom till mig, klättrade upp i min famn. Kramade om mig, strök mig på håret och sa ”mmm, mmm, mmm”. Så brukar jag göra på honom när han är ledsen. Mitt hjärtat smälte och han fick mig att inse att trots en mental tuff start i min roll som mamma, har det varit värt resan hittills. Jag är helt säker att kommande år med honom kommer bli minst lika utmanade, härligt och kärleken kommer växa sig än starkare. 

Till dig som kämpar med vad än det må vara, barn eller inte barn, självständigt eller med en partner. Jag vill ge dig ett råd, våga rida på vågen, våga vara i stormen. Det är garanterat svårt och kanske du inte ser något ljus just nu, andas, ta en stund i taget. Vänta och se vad som kommer härnäst. En dag vänder det. Efter regn kommer solsken, som de brukar säga. Det är ett bra ordspråk tycker jag. Oavsett, det är ok och du är grym!

Låt tårarna falla

Det är så mycket i mitt huvud utan att egentligen tänka på något speciellt, kanske jag mest känner just nu.

Jag har just sett A star is born. Wow, jag slukades in i filmen. Det var länge sen, väldigt länge sen jag grät så mycket till en film, jag liksom hulkade och det värkte så där i bröstet, som det gör när en är olycklig. Till dig som inte sett den, se den! Jag älskar den typen av filmer, dans, musik och artisteri, jag sitter som fången.

Så här efter försöker jag ta in vad som hände i mig, varför blev jag så tagen? Jag tror inte jag kommer finna svaret. Det gör inget, jag behöver inte ha det. Tidigare hade jag nog försökt se likheten med mitt eget liv, men jag ser det inte nu. Det var bara en vacker kärlekshistoria.

Oavsett, det är otroligt frigörande att gråta. Låta tårarna strömma ner, inte försöka hålla emot eller tysta ner dom. Det är samma känsla som efter ett hårt träningspass, efter sex eller efter något annat som får pulsen att rusa. Det där lugnet som infinner sig efteråt. Den känslan uppstår även vid meditation, i stillhet, när rösten i hjärna för en stund är tyst. Jag älskar det.

Vad vill jag med detta inlägg? Det är rätt enkelt. Två saker.

1. Se filmen
2. Gör något som får dig att känna dig levande, närvarande, här och nu. Oavsett vad det är, just do it! Gör det minst en gång varje dag. Det gör dig gott, jag lovar.

Nu ska jag rulla ut mattan, lägga mig ner, lyssna på min andning och känna hjärtat slå. Bara det. Kanske än en tår ikväll rullar nedför min kind. Det är ok. Tårar renar. Tårar är vackra, alltid.

 

 

 

Att tappa bort sig själv

Hur vet du att du är just den du är och vill vara? Vad händer när du hamnar på en avstickare, på fel väg? Vad gör du, vad händer i dej? Hur kan du göra för att hamna på den väg du vill gå? 

Dessa frågor ställer jag till mej själv just nu. Jag vet vem jag är samtidigt som jag kämpar med att finna plats för mamma Susanne. Det är svårt, hon tar så mycket plats att allt det andra jag är, vill och behöver näst intill försvinner. Det känns som att jag håller andan, att jag gjort det ett bra tag. Kanske i snart 11 månader, när mitt liv kom att förändras över några timmar, dagen då jag födde min son. Kärleken till honom är obeskrivlig samtidigt som näst intill en frustration smyger sej på. Jag har börjat drömma om hur ”enkelt” livet var innan han blev till. Jag drömmer om att resa, att göra spontana saker, att åka på dans, komma hem sent på natten, att vakna någon gång på förmiddagen med ett leende på läpparna efter en fin och rolig danskväll och med ömmande fötter som bevis på det. Jag drömmer om att skriva så när jag får lust, att dela mina tankar och funderingar här på bloggen. Jag drömmer om att träna, att ha hög peppande musik i öronen och enbart fokusera på en rörelse, en muskelgrupp, peppa mej själv att göra en till repetition. Att bara vara där på gymmet, inte bry sej om tid utan enbart vara här och nu. Min kropp och själ längtar enormt efter guidade stunder på mattan, framför allt min själ. Att bli guidad i rörelse och samtidigt lyssna och känna inåt, det är då magi kan uppstå. Jag längtar och drömmer så mycket om att göra saker min kropp och själ mår bra av.

Hur svårt ska det vara, kanske du tänker? Inte alls, önskar jag att jag kunde svara. Dessvärre gör livet som ensamstående egentiden väldigt begränsad. Jag försöker intala mej att det är just nu, tillfälligt, att tiden går fort, att jag ska njuta av det som är just nu. Jag försöker verkligen men jag upplever att det blivit svårare senaste tiden. Det är som att jag drömmer för mycket, det får mej svårt att vara där mini är. Jag vill bara pausa en stund, andas och bara vara själv.

Just nu har jag offerkoftan på mej. Jag tycker synd om mej själv, det innebär dock inte att någon annan ska tycka synd om mej. Egentligen har jag ett fantastiskt liv. Det är bara att jag är lite avundsjuk på de som lever i tvåsamhet och ger varandra tid att vårda sej själva, sitt, sina barn och relationen. Jag vågar knappt föreställa mej hur livet skulle vara om jag delade vardagen med någon. Just nu känns det rätt meningslöst att drömma om det. Jag tycker ju om att vara själv, jag trivs samtidigt som jag längtar galet mycket att småsurra med någon om kvällarna. Att ha en avbytare ibland som ger mej möjlighet att duscha utan sällskap eller gå ner med soporna när det behövs och inte passa på när lillen sover.

Det är egentligen inget fel på mitt liv just nu. Det är bara annorlunda och jag skulle troligen må bra en stund för mej själv. Den stunden kommer så småningom, det är jag helt säker på. Till dess ska jag göra det bästa jag kan av varje stund som ges. Det innebär inte att jag kan eller kommer vara 100% närvarande hela tiden. Det är ok att det är som det är just nu. Det är ok att jag drömmer och ibland längtar bort för en stund. Det är ok att vara vilsen, att inte få till vardagen och livet som en önskar. Det är ok. Jag tror att om vi accepterar det som är, våga vara i det som är, än hur det är, kommer vägen visa sej. Kanske den är krokig, kanske du står vid ett vägskäl, vid ett stoppljus. Oavsett, det är ok. Var sak har sin tid. Det är meningen jag tar med mej ikväll. Och. Det är ok.

Sanning

Som barn vi på tomten tror,
Han vet vart vi alla bor.
Det spelar ingen roll vart du i världen är,
Se till att alltid hålla dig själv kär.

När man blir osäker på sig själv eller inte har tillit till sig själv är det lätt att fråga andra vad de tycker och tänker om val som du ska fatta. Ibland kan det vara bra, skönt att få någon annans perspektiv på situationen. Men. Innerst inne så vet du svaret, du sitter på vad som är rätt för just dig. Det spelar ingen roll hur andra tänker, vi alla är olika och det är din sanning som är viktigast för dig.

Vi övar och över, tränar och tränar genom hela livet. Ständigt lär vi oss nya saker. Visst är det fantastiskt?! Varje dag är en ny utmaning och ett oskrivet blad, ett nytt kapitel i ditt liv. Det är upp till dig vad du väljer att gör med dagen, hur du väljer att hantera och agera i de situationer som dyker upp. Att upptäcka att du har alla svar som du söker inom dig kan en befrielse. Då behöver du inte springa runt bland dina vänner, be om deras åsikt och du behöver inte hålla på att älta. För den delen betyder det inte at du ska sluta prata med dina vänner, självklart kan och behöver du be om hjälp ibland. För mig är skillnaden att jag nu lärt känna min intuition och innan jag delar en tanke med någon vän, är jag redan klar på hur jag tänker. Genom att öva upp din tillit till dig själv, vågar du lita på att du fattar de beslut som är rätt för just dig. Du har alla svar inom dig.

Våga lyssna på dig själv, lyssna till ditt inre. Det pratar ständigt med dig. Bli inte rädd om du inte ser, hör svaret på en gång. Låt det ta tid, ge det tid och du kommer finna svar på vad du än söker. Våga göra en axelryckning och försök tänka att det löser sig till det bästa, att var sak har sin tid.

Reflektion

I juletid med stök och jäkt,
Är det väldigt lätt att bli knäckt.
Lägg dig ner för att vila,
Medan du på julrimmen fila.

Vi är i slutet av året, ett nytt år väntar runt hörnet. Mitt i all julstress, tillåt dig att stanna upp. Reflektera över det som varit, kanske det blir väl mycket att reflektera över hela året. Det rekommenderar jag varmt att du gör efter jul. Men redan nu, ta en promenad eller ge dig själv en stund för dig själv. Vad är du tacksam för? Vad i ditt liv får dig att le? Hur gör du för att fylla på energidepåerna? Hur har den senaste veckan varit? Har du gett dig själv kärlek? Har du visat, berättar för dina kära hur mycket de betyder för dig? Är det något i ditt liv som inte är som du önskar? Vad kan du i sådant fall göra åt det?

Stanna upp, andas, lyssna på din kropp. Tacka dig själv för allt vackert du har i livet. Tacka dig själv för att du är just den du är. Du är bra, du är bäst på att vara du.

Årskrönika 2017

Årets sista dag innebär reflektion för min del. Denna punkt är lite av en favorit hos mig, att blicka tillbaka, reflektera och sätta upp nya mål inför ett nytt spännande år. Det är alltså dags för Årskrönika 2017.

År 2017 var mitt mål att utmana mig själv, att våga kliva ur min trygghetszon, att våga lita på livet och varje gång jag tvekade rabbla mantrat ”jag är modig”. Jag satte upp några mål och tankar om året. När jag nu tittar på dom ser jag att jag levt efter dom rätt bra. Jag hade ingen tydlig plan för hur jag skulle uppnå vissa saker, drömmar men genom att skriva ner dom blir det lättare att förverkliga dom. Det kan bero på att genom att bara fatta penna och skriva, har man startat processen.

Året inleddes på vackra Sri Lanka. Det var min första långresa på egen hand och bland det bästa jag gjort. Det är både spännande och utmanade att resa själv, vill man vara social ligger det i ens egna händer att ta kontakt med vilt främmande människor. Jag hade knappt hunnit komma hem så var jag i full gång med att planera nästa långresa. Tanken var att åka iväg i höstas men planerna ändrandes i somras. Mer om det om en stund.

I början av året bytte jag jobb då längtan efter att få jobba med de yngsta barnen vuxit. Det var en tuff start på grund av 2016 sjukskrivning, läkaren rekommenderade mig att börja jobba på 50% men envis som jag är körde jag på helfart från start. Det blev en stor utmaning och efter någon månad började kroppen ropa att sänka tempot och jag gick ner på 75%. Jag vågade stanna upp och lyssna på min kropp och ge den vad den behöver. Så glad och tacksam för den inre resa jag gjort och gör. Att idag relativt snabbt kunna läsa av kroppen och ge vad den behöver, det har krävts en hel del krascher och tyvärr även sjukskrivningar. Inget ont som inte har något gott med sig, sägs det och jag kan inte annat än hålla med.

I april var det dags för nästa resa, denna gång blev det en vecka i Doha. Jag hälsade på en kompis där som visade mig staden. Det spelar mindre roll vart jag åker men varje gång jag får packa min väska och sätter mig på ett plan händer det något inom mig. Det är när jag kommer iväg, får distans på vardagen jag ser klarhet. På denna resa fattades beslutet att bli sambo med mannen, trots att vi inte varit tillsammans så länge. Det beslutet gick egentligen emot mina principer men vi träffades redan i stort sett varje dag, så varför inte bo tillsammans. Vad är det värsta som kan hända? I juni flyttade vi till en gemensam lägenhet. Det har verkligen inte varit en lätt resa, oj så många diskussioner och gräl vi haft. Jag tror dock att vår styrka är att vi lyssnar och känner in, vill förstå varandra och vi har skapat en ”plan” att agera efter när stridsyxan är uppe. Vi båda är nämligen relativt impulsiva och handlingskraftiga och i dessa stunder är det lätt att fatta felaktiga beslut. Att leva med en annan människa är i sig en utmaning. När två människor kommer från olika länder med olika kulturer och traditioner upplever jag som än mer utmanande, det är lätt att det krockar om man inte pratar med varandra. Det som är en självklarhet för mig behöver inte vara det för honom och tvärtom. Jag är så tacksam för att han fann mig och att jag vågade släppa in honom. Han utmanar mig till att vilja vara en bättre medmänniska. Han bringar både skratt och tårar men skratt och glädjen väger så mycket mer jämfört med tårarna.

2017 kom till stor del att handla om kärleken och att bygga vår relation starkare med allt vad det innebär samtidigt som jag funderat mycket på vad jag egentligen vill jobba med. Jag upplever att jag inte riktigt hittat rätt i ”karriären” än eller att jag är påväg in i ett nytt kapitel eller något liknande. Jag tycker att det är fantastiskt att jobba med barn men det är något annat jag brinner för. Jag har en del utbildningar i väskan sedan tidigare inom hälsa och jag tror att det är i den kategorin jag hör hemma. Hur det kommer se ut i framtiden är ännu oklart. Ett mål jag satte upp i början av året var att utbilda mig till yogalärare under 2017. Sagt och gjort. I augusti åkte jag till Portugal och utbildade mig till yogalärare och oj vilken utmaning.

Innan jag anlände till Portugal stannade jag och mannen i Paris några dagar, vår första resa. Det var en intressant tripp, jag ser dock inte Paris som någon kärleksstad. Tycker mest att det var galet mycket folk, trafik och buller där. Jag mådde inte helt bra dessa dagar, någon slags förkylning drog över mig och jag ville mesta vara på hotellrummet och sova.

Väl i Portugal utmanades jag dagligen. Varje dag tvingade jag mig att hoppa, utmana mig själv och mina rädslor. Det häftigaste med detta är att jag överlevde och överlever varje utmaning jag tar mig an. Jag behöver bara hoppa och njuta av färden. Veckorna i Portugal blev dock inte riktigt som planerat. På denna resa kom hela mitt liv att förändras, eller ett nytt kapitel skrevs. Efter några dagar, en vecka in på utbildningen kom en enorm trötthet över mig, det spelade ingen roll hur mycket jag sov, jag var ständigt trött. Jag tänkte att jag inte klarade tempot på utbildningen på grund av tidigare utmattning men när brösten började ömma och hade mensvärk i dagar utan att mensen kom, började jag ana ugglor i mossen. Jag köpte ett test och det visade sig att jag var gravid.

Det var ungefär då mitt liv vändes upp och ner, så många tankar och känslor som sveper över en. Vi hade planerat att skaffa familj men ingen av oss trodde att vi skulle lyckas vid första försöket. Vips så fick mitt liv en helt annan mening och fokus. 

Hösten har varit mer än utmanande, hormoner som springer huller om buller i kroppen, alla tankar och det undermedvetna som rör om. Det hela gjorde att jag inte klarade att hantera livet. En dag på jobbet la magen av, den välkända smärtan som jag så väl känner till. Jag gick hem från jobbet den dagen och kom inte tillbaka förrän efter två månader. Under dessa två månader brottades jag med många monster och demoner. Mannen var bortrest större delen av denna tid, vilket jag idag ser som nyttig och på något vis är tacksam över att det blev som det blev. Det satte verkligen vår relation på prov och vi var nog väldigt nära att välja den enkla vägen, att gå skilda vägar. Jag är tacksam att vi båda är relativt bra att lyssna inåt, ibland och vi båda är personer som följer hjärtat och inte hjärnan eller lyssnar på andas åsikter. November var en tuff månad, vi bråkade, tjafsade och diskuterade näst intill dagligen men vi båda var fast beslutna på att vi ska få denna relation att fungera och bli bra. Livet med mannen går så snabbt och svänger otroligt ibland. Det känns som en evighet sedan höstens oroligheter, kanske är det för att vi väljer kommunikation före något annat. Genom att prata med varandra lär man sig förstå varandra och bli mer lyhörd och uppmärksam på den andres mående. 

Mitt i ”krisen” valde jag att ta min yogautbildning till en ny nivå, jag vidareutbildade mig till gravidyogalärare. Det kändes rätt i tiden av många anledningar. Jag har haft en minikurs med några deltagare och jag bara älskar det. Att få guida gravida kvinnor i deras egna kroppar, att få komma med tips och små kloka ord, det är där jag hör hemma just nu iallafall. Jag får så mycket energi av att få dela med mig av min kunskap och till några som verkligen är mottagliga för den. Om någon vecka startar jag upp min andra kurs. Jag håller på att skapa en plan för 2018 och min nya titel som yogalärare. Hur den kommer att se ut och när saker och ting kommer att ske, står än i stjärnorna men jag är helt säker på att det kommer bli bra och att jag är påväg att ”hitta hem”.

De senaste tio åren har träning tagit mycket fokus i mitt liv men detta år har det blivit, har jag valt ett annat upplägg, än om lite omedvetet. Jag kom aldrig igång med gym och löpning efter min Asienresa. Jag var på gymmet några gånger men kände inte glädjen i det hela. Träning och motion behöver allas kroppar och jag vet att jag mår som bäst när jag rör på mig regelbundet. Jag anser mig rört på mig i stort sett dagligen, jag har min morgonyoga jag inte kan eller vill vara utan. Den får mig att känna in dagsformen och hitta lugnet och styrkan inom mig.

Jag har även funnit en ny kärlek, SUP. Vilken frihet att ge sig ut en tidig morgon, när vattnet är stilla, solen har just gått upp över horisonten och att ställa sig på brädan och paddla utan egentligen större mål. Den bästa träning är såklart den som blir av men om du njuter av resan får du ut än mer av stunden. I och med bäbis i magen och en kropp som är under stora förändringar har jag valt att fokusera på lugn och mjuk träning i höst, vinter. Den dagliga yoga har kombinerats med promenader. Jag har inte gillat att gå ut och gå men nu när jag kommit in i det, saknar jag det de dagar jag inte tar mig ut. Rörelse och frisk luft, gärna i skogen kan nog inte bli en bättre kombo. Det fantastiska med detta ”träningsår” är att trots att jag inte slaviskt följt en plan eller varit regelbundet på gymmet är att jag är nöjd med min kropp och att jag ändå känner mig stark. Jag har lärt mig att vara tacksam och uppskatta min kropp, både hur den ser ut och hur den känns. Jag behöver inte jämföra mig med någon annan. Min kropp är vacker och unik och jag älskar den, precis som den är.

Det har fallit många tårar genom året men livet har inte känts hopplöst. Jag har sett och ser att varje tår är ett steg till att hela mig själv, att bli sann mot mig själv och gå min väg. Imorgon går jag in i vecka 27. Bäbis växer så det knakar. Det är helt galet att om några månader har jag en liten krabat som redan nu håller mig vaken om nätterna i min famn och att jag snart får en ny titel – mamma.

Året var 2017, detta har hänt men ständigt pågår en process inom mig, en process som inte går att beskriva med ord. Jag känner massor, hela tiden, det är härligt och ibland läskigt men jag låter känslan få vara som den är.

Jag är tacksam för allt som händer och sker i mitt liv, inom mig och runt omkring mig. Jag ser med spänning fram emot ett nytt år med nya utmaningar. Än vet jag inte vad mitt ledord ska vara. Jag föredrar nämligen att sätta ett ledord istället för nyårslöften, löften skapas så lätt till måste och när man måste något blir det tråkigt och svårt att upprätthålla det. Under januarimånad ska jag klura på vad ledordet för 2018 ska vara.

Mot 2018, nya utmaningar och spännande möten.

Ett stort tack till dig som följer, kommenterar och läser min blogg.

Gott Nytt År önskar jag dig. Ta väl hand om dig, du vet att du är bäst på att vara du och låt aldrig, aldrig någon säga något annat.

Lyssna

Hittade denna underbara text i mina anteckningar, jag har hittat den på nätet någonstans men har tyvärr ingen aning om vart. Jag tycker dock att den är alldeles fantastisk och så bra att jag nu delar med mig av den.

Du vet när du ringer en vän för att du behöver dela med dig av något som tynger dig eller något som du bara måste berätta och när du lägger på känner du dig kanske både förvirrad och arg. Allt du ville var att personen skulle lyssna, verkligen lyssna på riktigt.

 

LYSSNA PÅ MIG

När jag ber dig att lyssna på mig och du börjar ge mig goda råd, då gör du inte det jag bad om.

När jag ber dig lyssna på mig och du börjar berätta varför jag inte borde känna som jag gör, då trampar du på mina känslor.

När jag ber dig lyssna på mig och du känner att du måste lösa mitt problem, då sviker du mig, hur konstigt det än låter.

LYSSNA!

Det var allt jag bad dig om – att lyssna, inte prata eller ordna något, bara höra på mig. Råd kan man lätt få: från frågespalter eller radiodoktorn. Jag kan ta vara på mig; jag är inte hjälplös; kanske slutkörd, nedslagen och villrådig, men inte hjälplös.

När du gör något för mig som jag kan göra själv – då bidrar du till min rädsla och svaghet.

Så när du tar det som ett enkelt faktum att jag känner det jag känner – hur irrationell min känsla än må vara – då kan jag sluta att försöka övertyga dig och kan istället ta itu med att förstå vad som ligger bakom den där känslan. När det står klart för mig är svaren uppenbara och jag behöver inga råd.

Irrationella känslor blir ju vettiga när vi förstår vad som finns bakom dem. Därför ber jag dig att bara lyssna. De som bryr sig om tillräckligt för att bara lyssna, förmedlar att de har tillit till dig och tror att du kan klara ut saker på egen hand.

Så snälla!

Lyssna, bara hör vad jag säger.

Och är det så att du vill tala, vänta en minut på din tur – så ska jag lyssna på dig.

Författare okänd

Reflektera över hur du gör när du lyssna på en vän? Lyssnar du på riktigt eller är  du fullt upptagen med att finna lösningar, jämföra med dig själv eller kanske till och med vara någon helt annanstans i tankarna? Fundera. Hur vill du att andra ska lyssna på dig? Du vet väl att den enda du kan förändra är dig själv, genom att förändra dig själv kan du förändra hur din värld ser ut. 

Jobba med dina rädslor

Jag är rätt säker på att vi alla har rädslor som ibland, kanske många gånger tar över och styr oss allt för mycket. Vad har du för rädslor som hindrar, skrämmer dig? Rädslor som tar över, förstör, hindrar dig så att du inte kommer dit du vill, till det du drömmer om. 

Jag har många, många rädslor. Många gånger vinner min nyfikenhet över rädslan men i stora saker funkar det inte, då tar rädslan över. Det senaste året har jag jobbat väldigt mycket och medvetet med rädslor som ständigt dyker upp. Hur då kanske du nu undrar. Mitt sätt att jobba med dessa obehagliga känslor:

1. Identifiera – vad är det jag känner? Skriv ner situationen, tankarna kring den.
2. Våga prata om rädslorna. Att sätta ord på vad som händer inom en kan göra att rädslan blir mindre.
3. Reflektera – Gå tillbaka till det du skrev när du identifierade rädslan. Hur såg situationen ut, i vilket sammanhang kommer rädslan, hur agerade jag och vad blev resultatet av mitt agerande? Läs och fundera vad du kan göra för att jobba med den.  

Det är vad jag gör. När en rädsla är väldigt stark, kan det ibland vara svårt att sätta ord på den, identifiera den. Det är ok. Skriv bara ner situationen. Gå tillbaka och läs vad du skrev vid ett senare tillfälle, för att därefter reflektera. Ibland räcker det att skriva ner situationen, fortsätta dagen för att sedan, några dagar senare gå tillbaka och läsa vad en skrev. Rädslan minskar eller försvinner. Ingen aning om varför det blir så men det funkar. 

Jag tror starkt på att vi behöver stanna upp och reflektera i svåra, jobbiga situationer. Att stanna upp kan se olika ut, en del kan lägga sig ner, sätta sig ner och bara fundera. Andra behöver röra på sig, ta en promenad, träna, vistas i naturen. Det finns inget rätt eller fel, hitta ditt sätt att rensa tankarna och komma ner i varv.

Så, skriv ner dina rädslor. Vips så händer det något.