Att skapa med händerna

Jag skriver inte så mycket om det som händer i min kropp just nu, att om ca sex veckor kommer det finnas en liten varelse vid min sida. Det är både omvälvande och läskigt. Dagarna springer fram än om jag inte gör så mycket om dagarna, eller ja, har ”fullt upp” att förbereda för lilla B. Det är nämligen så att jag har blivit besatt!

För några veckor sedan började jag virka en barnvagnsmobil, därefter har jag inte kunnat sluta. Jag har hittills skapat fyra vagnmobiler och en mobil att ha ovanför skötbordet.

Det är otroligt roligt och rogivande att skapa med händerna, än om jag blir lätt besatt, manisk och kan inte sluta när jag väl börjat.

De praktiska förberedelserna är i stort sett klara inför Lilla Bs ankomst. Till helgen kommer barnvagnen och i mitten av mars får vi babyskyddet, sen är det klart. Kläderna är tvättade, skötbordet på plats, så även vaggan.

Jag har byggt min egen sänghimmel ovanför vaggan. Först var jag inne på att köpa en, tänkte att det skulle bli mysigt än om inte bäbis kommer sova där så mycket, gissar jag. Vill ändå att det ska se mysigt och ombonat ut. Jag gick till second hand och köpte en gammal lampskärm, tog bort tyget på den och behöll själva stommen. Trädde på ett par gardiner och hängde sedan upp den i en krok i taket. Klart! Eftersom jag redan hade gardinerna så kostade sänghimlen enbart 20 kr istället för 3-500 kr! Älskar att skapa själv och dessutom för liten peng. Nu funderar jag på vad mitt nästa pyssel ska bli.

Att jag gillat att pyssla är inte något nytt men att göra det på denna nivå och känna att jag lätt skulle kunna skapa fler saker och gärna ha en liten försäljning, det är något nytt. Nu kommer det troligtvis inte bli så eftersom jag inte kommer marknadsföra mitt skapande, men skulle en förfrågan dyka upp så kommer jag nog inte tacka nej.

Att pyssla och skapa med händerna är väldigt meditativt för mig och garanterat för många andra. Det är avkopplande och utmanade, precis vad jag behöver nu när fogarna börjar säga ifrån och träning och rörelse är begränsade. Jag tror att alla människor skulle må bra av att hitta sitt sätt att koppla av, stänga av och paus ibland. Hur gör du när du behöver pausa?

Årskrönika 2017

Årets sista dag innebär reflektion för min del. Denna punkt är lite av en favorit hos mig, att blicka tillbaka, reflektera och sätta upp nya mål inför ett nytt spännande år. Det är alltså dags för Årskrönika 2017.

År 2017 var mitt mål att utmana mig själv, att våga kliva ur min trygghetszon, att våga lita på livet och varje gång jag tvekade rabbla mantrat ”jag är modig”. Jag satte upp några mål och tankar om året. När jag nu tittar på dom ser jag att jag levt efter dom rätt bra. Jag hade ingen tydlig plan för hur jag skulle uppnå vissa saker, drömmar men genom att skriva ner dom blir det lättare att förverkliga dom. Det kan bero på att genom att bara fatta penna och skriva, har man startat processen.

Året inleddes på vackra Sri Lanka. Det var min första långresa på egen hand och bland det bästa jag gjort. Det är både spännande och utmanade att resa själv, vill man vara social ligger det i ens egna händer att ta kontakt med vilt främmande människor. Jag hade knappt hunnit komma hem så var jag i full gång med att planera nästa långresa. Tanken var att åka iväg i höstas men planerna ändrandes i somras. Mer om det om en stund.

I början av året bytte jag jobb då längtan efter att få jobba med de yngsta barnen vuxit. Det var en tuff start på grund av 2016 sjukskrivning, läkaren rekommenderade mig att börja jobba på 50% men envis som jag är körde jag på helfart från start. Det blev en stor utmaning och efter någon månad började kroppen ropa att sänka tempot och jag gick ner på 75%. Jag vågade stanna upp och lyssna på min kropp och ge den vad den behöver. Så glad och tacksam för den inre resa jag gjort och gör. Att idag relativt snabbt kunna läsa av kroppen och ge vad den behöver, det har krävts en hel del krascher och tyvärr även sjukskrivningar. Inget ont som inte har något gott med sig, sägs det och jag kan inte annat än hålla med.

I april var det dags för nästa resa, denna gång blev det en vecka i Doha. Jag hälsade på en kompis där som visade mig staden. Det spelar mindre roll vart jag åker men varje gång jag får packa min väska och sätter mig på ett plan händer det något inom mig. Det är när jag kommer iväg, får distans på vardagen jag ser klarhet. På denna resa fattades beslutet att bli sambo med mannen, trots att vi inte varit tillsammans så länge. Det beslutet gick egentligen emot mina principer men vi träffades redan i stort sett varje dag, så varför inte bo tillsammans. Vad är det värsta som kan hända? I juni flyttade vi till en gemensam lägenhet. Det har verkligen inte varit en lätt resa, oj så många diskussioner och gräl vi haft. Jag tror dock att vår styrka är att vi lyssnar och känner in, vill förstå varandra och vi har skapat en ”plan” att agera efter när stridsyxan är uppe. Vi båda är nämligen relativt impulsiva och handlingskraftiga och i dessa stunder är det lätt att fatta felaktiga beslut. Att leva med en annan människa är i sig en utmaning. När två människor kommer från olika länder med olika kulturer och traditioner upplever jag som än mer utmanande, det är lätt att det krockar om man inte pratar med varandra. Det som är en självklarhet för mig behöver inte vara det för honom och tvärtom. Jag är så tacksam för att han fann mig och att jag vågade släppa in honom. Han utmanar mig till att vilja vara en bättre medmänniska. Han bringar både skratt och tårar men skratt och glädjen väger så mycket mer jämfört med tårarna.

2017 kom till stor del att handla om kärleken och att bygga vår relation starkare med allt vad det innebär samtidigt som jag funderat mycket på vad jag egentligen vill jobba med. Jag upplever att jag inte riktigt hittat rätt i ”karriären” än eller att jag är påväg in i ett nytt kapitel eller något liknande. Jag tycker att det är fantastiskt att jobba med barn men det är något annat jag brinner för. Jag har en del utbildningar i väskan sedan tidigare inom hälsa och jag tror att det är i den kategorin jag hör hemma. Hur det kommer se ut i framtiden är ännu oklart. Ett mål jag satte upp i början av året var att utbilda mig till yogalärare under 2017. Sagt och gjort. I augusti åkte jag till Portugal och utbildade mig till yogalärare och oj vilken utmaning.

Innan jag anlände till Portugal stannade jag och mannen i Paris några dagar, vår första resa. Det var en intressant tripp, jag ser dock inte Paris som någon kärleksstad. Tycker mest att det var galet mycket folk, trafik och buller där. Jag mådde inte helt bra dessa dagar, någon slags förkylning drog över mig och jag ville mesta vara på hotellrummet och sova.

Väl i Portugal utmanades jag dagligen. Varje dag tvingade jag mig att hoppa, utmana mig själv och mina rädslor. Det häftigaste med detta är att jag överlevde och överlever varje utmaning jag tar mig an. Jag behöver bara hoppa och njuta av färden. Veckorna i Portugal blev dock inte riktigt som planerat. På denna resa kom hela mitt liv att förändras, eller ett nytt kapitel skrevs. Efter några dagar, en vecka in på utbildningen kom en enorm trötthet över mig, det spelade ingen roll hur mycket jag sov, jag var ständigt trött. Jag tänkte att jag inte klarade tempot på utbildningen på grund av tidigare utmattning men när brösten började ömma och hade mensvärk i dagar utan att mensen kom, började jag ana ugglor i mossen. Jag köpte ett test och det visade sig att jag var gravid.

Det var ungefär då mitt liv vändes upp och ner, så många tankar och känslor som sveper över en. Vi hade planerat att skaffa familj men ingen av oss trodde att vi skulle lyckas vid första försöket. Vips så fick mitt liv en helt annan mening och fokus. 

Hösten har varit mer än utmanande, hormoner som springer huller om buller i kroppen, alla tankar och det undermedvetna som rör om. Det hela gjorde att jag inte klarade att hantera livet. En dag på jobbet la magen av, den välkända smärtan som jag så väl känner till. Jag gick hem från jobbet den dagen och kom inte tillbaka förrän efter två månader. Under dessa två månader brottades jag med många monster och demoner. Mannen var bortrest större delen av denna tid, vilket jag idag ser som nyttig och på något vis är tacksam över att det blev som det blev. Det satte verkligen vår relation på prov och vi var nog väldigt nära att välja den enkla vägen, att gå skilda vägar. Jag är tacksam att vi båda är relativt bra att lyssna inåt, ibland och vi båda är personer som följer hjärtat och inte hjärnan eller lyssnar på andas åsikter. November var en tuff månad, vi bråkade, tjafsade och diskuterade näst intill dagligen men vi båda var fast beslutna på att vi ska få denna relation att fungera och bli bra. Livet med mannen går så snabbt och svänger otroligt ibland. Det känns som en evighet sedan höstens oroligheter, kanske är det för att vi väljer kommunikation före något annat. Genom att prata med varandra lär man sig förstå varandra och bli mer lyhörd och uppmärksam på den andres mående. 

Mitt i ”krisen” valde jag att ta min yogautbildning till en ny nivå, jag vidareutbildade mig till gravidyogalärare. Det kändes rätt i tiden av många anledningar. Jag har haft en minikurs med några deltagare och jag bara älskar det. Att få guida gravida kvinnor i deras egna kroppar, att få komma med tips och små kloka ord, det är där jag hör hemma just nu iallafall. Jag får så mycket energi av att få dela med mig av min kunskap och till några som verkligen är mottagliga för den. Om någon vecka startar jag upp min andra kurs. Jag håller på att skapa en plan för 2018 och min nya titel som yogalärare. Hur den kommer att se ut och när saker och ting kommer att ske, står än i stjärnorna men jag är helt säker på att det kommer bli bra och att jag är påväg att ”hitta hem”.

De senaste tio åren har träning tagit mycket fokus i mitt liv men detta år har det blivit, har jag valt ett annat upplägg, än om lite omedvetet. Jag kom aldrig igång med gym och löpning efter min Asienresa. Jag var på gymmet några gånger men kände inte glädjen i det hela. Träning och motion behöver allas kroppar och jag vet att jag mår som bäst när jag rör på mig regelbundet. Jag anser mig rört på mig i stort sett dagligen, jag har min morgonyoga jag inte kan eller vill vara utan. Den får mig att känna in dagsformen och hitta lugnet och styrkan inom mig.

Jag har även funnit en ny kärlek, SUP. Vilken frihet att ge sig ut en tidig morgon, när vattnet är stilla, solen har just gått upp över horisonten och att ställa sig på brädan och paddla utan egentligen större mål. Den bästa träning är såklart den som blir av men om du njuter av resan får du ut än mer av stunden. I och med bäbis i magen och en kropp som är under stora förändringar har jag valt att fokusera på lugn och mjuk träning i höst, vinter. Den dagliga yoga har kombinerats med promenader. Jag har inte gillat att gå ut och gå men nu när jag kommit in i det, saknar jag det de dagar jag inte tar mig ut. Rörelse och frisk luft, gärna i skogen kan nog inte bli en bättre kombo. Det fantastiska med detta ”träningsår” är att trots att jag inte slaviskt följt en plan eller varit regelbundet på gymmet är att jag är nöjd med min kropp och att jag ändå känner mig stark. Jag har lärt mig att vara tacksam och uppskatta min kropp, både hur den ser ut och hur den känns. Jag behöver inte jämföra mig med någon annan. Min kropp är vacker och unik och jag älskar den, precis som den är.

Det har fallit många tårar genom året men livet har inte känts hopplöst. Jag har sett och ser att varje tår är ett steg till att hela mig själv, att bli sann mot mig själv och gå min väg. Imorgon går jag in i vecka 27. Bäbis växer så det knakar. Det är helt galet att om några månader har jag en liten krabat som redan nu håller mig vaken om nätterna i min famn och att jag snart får en ny titel – mamma.

Året var 2017, detta har hänt men ständigt pågår en process inom mig, en process som inte går att beskriva med ord. Jag känner massor, hela tiden, det är härligt och ibland läskigt men jag låter känslan få vara som den är.

Jag är tacksam för allt som händer och sker i mitt liv, inom mig och runt omkring mig. Jag ser med spänning fram emot ett nytt år med nya utmaningar. Än vet jag inte vad mitt ledord ska vara. Jag föredrar nämligen att sätta ett ledord istället för nyårslöften, löften skapas så lätt till måste och när man måste något blir det tråkigt och svårt att upprätthålla det. Under januarimånad ska jag klura på vad ledordet för 2018 ska vara.

Mot 2018, nya utmaningar och spännande möten.

Ett stort tack till dig som följer, kommenterar och läser min blogg.

Gott Nytt År önskar jag dig. Ta väl hand om dig, du vet att du är bäst på att vara du och låt aldrig, aldrig någon säga något annat.

Något nytt på olika sätt

Det har nu gått ganska många veckor sedan jag fick veta en sak men det har tagit tid för mig att förstå, om jag ens nu förstår. Hur som har jag behövt hålla det för mig själv ett tag, låta det gro innan jag delar med mig. Jag är redo nu, tror jag.

Jag ska bli mamma! I min mage håller det på att bildas något som så småningom ska komma ut som en människa. Det låter så tokigt och overkligt. Jag tror inte riktigt på det än om jag känner att det händer något med kroppen, att den inte är som den brukar. Jag mår bra, oförskämt bra vad jag har förstått. Nu har den enorma trötthet lagt sig, brösten är större än någonsin och jag börjar ”vänja” mig med hormoner som rusar likt Autobahn i mig. Bäbis är beräknad i april så än har både jag och mannen gått om tid att förbereda oss, hur man nu gör det.

Jag har inte tänkt att låta graviditeten ta så mycket plats här på bloggen. Visst hör även det tillståndet till hälsa och välmående men tycker ändå att det ämnet passar in här. Därför har jag startat en annan blogg där jag skriver lite mer detaljerat om vad som händer i kroppen, tankar som springer omkring och hur allt påverkar mina relationer framför allt med mannen min. Den bloggen startade jag i syfte att dela med mig av hur det är att leva med någon med annan kultur, från ett annat land men kärleken övervann både rädslor och fördomar. Det är fortfarande syftet med den bloggen, den har bara fått en till nyans. Är du nyfiken att kika in där är adressen; goldeneyes.nu

Så livet. Jag väntar fortfarande på att återfå energin till sådant som träning. Aldrig tidigare har jag känt sådan trötthet, det går bara inte att röra mig. Det har i sin tur lett att allt som kallas träning är nere på noll. Jag har haft en tanke att börja gå till gymmet igen men än har jag inte tagit mig dit. Jag tänker att jag kan ta mig ut efter middagen och springa en liten sväng, än har det inte skett. Jag tänker att jag kan ju göra lite hemmaträning men än har inget träning blivit av. Det enda som jag håller kvar vid är min morgonyoga, utan den fungerar jag inte, varken kropp eller hjärna. Jag vill skapa nya vanor, få upp min energi. Jag vill ta promenader, gå på gymmet, svettas, känna träningsvärk i hela kroppen. Jag tänker dock att var sak har sin tid, hittills i graviditeten har jag inte klarat av träning och det är ok.

Lyssna på din kropp, ge den vad den behöver. Pusha är sällan farligt men lyssna in om det är ditt inre eller ditt egot som talar till dig.