Årskrönika 2017

Årets sista dag innebär reflektion för min del. Denna punkt är lite av en favorit hos mig, att blicka tillbaka, reflektera och sätta upp nya mål inför ett nytt spännande år. Det är alltså dags för Årskrönika 2017.

År 2017 var mitt mål att utmana mig själv, att våga kliva ur min trygghetszon, att våga lita på livet och varje gång jag tvekade rabbla mantrat ”jag är modig”. Jag satte upp några mål och tankar om året. När jag nu tittar på dom ser jag att jag levt efter dom rätt bra. Jag hade ingen tydlig plan för hur jag skulle uppnå vissa saker, drömmar men genom att skriva ner dom blir det lättare att förverkliga dom. Det kan bero på att genom att bara fatta penna och skriva, har man startat processen.

Året inleddes på vackra Sri Lanka. Det var min första långresa på egen hand och bland det bästa jag gjort. Det är både spännande och utmanade att resa själv, vill man vara social ligger det i ens egna händer att ta kontakt med vilt främmande människor. Jag hade knappt hunnit komma hem så var jag i full gång med att planera nästa långresa. Tanken var att åka iväg i höstas men planerna ändrandes i somras. Mer om det om en stund.

I början av året bytte jag jobb då längtan efter att få jobba med de yngsta barnen vuxit. Det var en tuff start på grund av 2016 sjukskrivning, läkaren rekommenderade mig att börja jobba på 50% men envis som jag är körde jag på helfart från start. Det blev en stor utmaning och efter någon månad började kroppen ropa att sänka tempot och jag gick ner på 75%. Jag vågade stanna upp och lyssna på min kropp och ge den vad den behöver. Så glad och tacksam för den inre resa jag gjort och gör. Att idag relativt snabbt kunna läsa av kroppen och ge vad den behöver, det har krävts en hel del krascher och tyvärr även sjukskrivningar. Inget ont som inte har något gott med sig, sägs det och jag kan inte annat än hålla med.

I april var det dags för nästa resa, denna gång blev det en vecka i Doha. Jag hälsade på en kompis där som visade mig staden. Det spelar mindre roll vart jag åker men varje gång jag får packa min väska och sätter mig på ett plan händer det något inom mig. Det är när jag kommer iväg, får distans på vardagen jag ser klarhet. På denna resa fattades beslutet att bli sambo med mannen, trots att vi inte varit tillsammans så länge. Det beslutet gick egentligen emot mina principer men vi träffades redan i stort sett varje dag, så varför inte bo tillsammans. Vad är det värsta som kan hända? I juni flyttade vi till en gemensam lägenhet. Det har verkligen inte varit en lätt resa, oj så många diskussioner och gräl vi haft. Jag tror dock att vår styrka är att vi lyssnar och känner in, vill förstå varandra och vi har skapat en ”plan” att agera efter när stridsyxan är uppe. Vi båda är nämligen relativt impulsiva och handlingskraftiga och i dessa stunder är det lätt att fatta felaktiga beslut. Att leva med en annan människa är i sig en utmaning. När två människor kommer från olika länder med olika kulturer och traditioner upplever jag som än mer utmanande, det är lätt att det krockar om man inte pratar med varandra. Det som är en självklarhet för mig behöver inte vara det för honom och tvärtom. Jag är så tacksam för att han fann mig och att jag vågade släppa in honom. Han utmanar mig till att vilja vara en bättre medmänniska. Han bringar både skratt och tårar men skratt och glädjen väger så mycket mer jämfört med tårarna.

2017 kom till stor del att handla om kärleken och att bygga vår relation starkare med allt vad det innebär samtidigt som jag funderat mycket på vad jag egentligen vill jobba med. Jag upplever att jag inte riktigt hittat rätt i ”karriären” än eller att jag är påväg in i ett nytt kapitel eller något liknande. Jag tycker att det är fantastiskt att jobba med barn men det är något annat jag brinner för. Jag har en del utbildningar i väskan sedan tidigare inom hälsa och jag tror att det är i den kategorin jag hör hemma. Hur det kommer se ut i framtiden är ännu oklart. Ett mål jag satte upp i början av året var att utbilda mig till yogalärare under 2017. Sagt och gjort. I augusti åkte jag till Portugal och utbildade mig till yogalärare och oj vilken utmaning.

Innan jag anlände till Portugal stannade jag och mannen i Paris några dagar, vår första resa. Det var en intressant tripp, jag ser dock inte Paris som någon kärleksstad. Tycker mest att det var galet mycket folk, trafik och buller där. Jag mådde inte helt bra dessa dagar, någon slags förkylning drog över mig och jag ville mesta vara på hotellrummet och sova.

Väl i Portugal utmanades jag dagligen. Varje dag tvingade jag mig att hoppa, utmana mig själv och mina rädslor. Det häftigaste med detta är att jag överlevde och överlever varje utmaning jag tar mig an. Jag behöver bara hoppa och njuta av färden. Veckorna i Portugal blev dock inte riktigt som planerat. På denna resa kom hela mitt liv att förändras, eller ett nytt kapitel skrevs. Efter några dagar, en vecka in på utbildningen kom en enorm trötthet över mig, det spelade ingen roll hur mycket jag sov, jag var ständigt trött. Jag tänkte att jag inte klarade tempot på utbildningen på grund av tidigare utmattning men när brösten började ömma och hade mensvärk i dagar utan att mensen kom, började jag ana ugglor i mossen. Jag köpte ett test och det visade sig att jag var gravid.

Det var ungefär då mitt liv vändes upp och ner, så många tankar och känslor som sveper över en. Vi hade planerat att skaffa familj men ingen av oss trodde att vi skulle lyckas vid första försöket. Vips så fick mitt liv en helt annan mening och fokus. 

Hösten har varit mer än utmanande, hormoner som springer huller om buller i kroppen, alla tankar och det undermedvetna som rör om. Det hela gjorde att jag inte klarade att hantera livet. En dag på jobbet la magen av, den välkända smärtan som jag så väl känner till. Jag gick hem från jobbet den dagen och kom inte tillbaka förrän efter två månader. Under dessa två månader brottades jag med många monster och demoner. Mannen var bortrest större delen av denna tid, vilket jag idag ser som nyttig och på något vis är tacksam över att det blev som det blev. Det satte verkligen vår relation på prov och vi var nog väldigt nära att välja den enkla vägen, att gå skilda vägar. Jag är tacksam att vi båda är relativt bra att lyssna inåt, ibland och vi båda är personer som följer hjärtat och inte hjärnan eller lyssnar på andas åsikter. November var en tuff månad, vi bråkade, tjafsade och diskuterade näst intill dagligen men vi båda var fast beslutna på att vi ska få denna relation att fungera och bli bra. Livet med mannen går så snabbt och svänger otroligt ibland. Det känns som en evighet sedan höstens oroligheter, kanske är det för att vi väljer kommunikation före något annat. Genom att prata med varandra lär man sig förstå varandra och bli mer lyhörd och uppmärksam på den andres mående. 

Mitt i ”krisen” valde jag att ta min yogautbildning till en ny nivå, jag vidareutbildade mig till gravidyogalärare. Det kändes rätt i tiden av många anledningar. Jag har haft en minikurs med några deltagare och jag bara älskar det. Att få guida gravida kvinnor i deras egna kroppar, att få komma med tips och små kloka ord, det är där jag hör hemma just nu iallafall. Jag får så mycket energi av att få dela med mig av min kunskap och till några som verkligen är mottagliga för den. Om någon vecka startar jag upp min andra kurs. Jag håller på att skapa en plan för 2018 och min nya titel som yogalärare. Hur den kommer att se ut och när saker och ting kommer att ske, står än i stjärnorna men jag är helt säker på att det kommer bli bra och att jag är påväg att ”hitta hem”.

De senaste tio åren har träning tagit mycket fokus i mitt liv men detta år har det blivit, har jag valt ett annat upplägg, än om lite omedvetet. Jag kom aldrig igång med gym och löpning efter min Asienresa. Jag var på gymmet några gånger men kände inte glädjen i det hela. Träning och motion behöver allas kroppar och jag vet att jag mår som bäst när jag rör på mig regelbundet. Jag anser mig rört på mig i stort sett dagligen, jag har min morgonyoga jag inte kan eller vill vara utan. Den får mig att känna in dagsformen och hitta lugnet och styrkan inom mig.

Jag har även funnit en ny kärlek, SUP. Vilken frihet att ge sig ut en tidig morgon, när vattnet är stilla, solen har just gått upp över horisonten och att ställa sig på brädan och paddla utan egentligen större mål. Den bästa träning är såklart den som blir av men om du njuter av resan får du ut än mer av stunden. I och med bäbis i magen och en kropp som är under stora förändringar har jag valt att fokusera på lugn och mjuk träning i höst, vinter. Den dagliga yoga har kombinerats med promenader. Jag har inte gillat att gå ut och gå men nu när jag kommit in i det, saknar jag det de dagar jag inte tar mig ut. Rörelse och frisk luft, gärna i skogen kan nog inte bli en bättre kombo. Det fantastiska med detta ”träningsår” är att trots att jag inte slaviskt följt en plan eller varit regelbundet på gymmet är att jag är nöjd med min kropp och att jag ändå känner mig stark. Jag har lärt mig att vara tacksam och uppskatta min kropp, både hur den ser ut och hur den känns. Jag behöver inte jämföra mig med någon annan. Min kropp är vacker och unik och jag älskar den, precis som den är.

Det har fallit många tårar genom året men livet har inte känts hopplöst. Jag har sett och ser att varje tår är ett steg till att hela mig själv, att bli sann mot mig själv och gå min väg. Imorgon går jag in i vecka 27. Bäbis växer så det knakar. Det är helt galet att om några månader har jag en liten krabat som redan nu håller mig vaken om nätterna i min famn och att jag snart får en ny titel – mamma.

Året var 2017, detta har hänt men ständigt pågår en process inom mig, en process som inte går att beskriva med ord. Jag känner massor, hela tiden, det är härligt och ibland läskigt men jag låter känslan få vara som den är.

Jag är tacksam för allt som händer och sker i mitt liv, inom mig och runt omkring mig. Jag ser med spänning fram emot ett nytt år med nya utmaningar. Än vet jag inte vad mitt ledord ska vara. Jag föredrar nämligen att sätta ett ledord istället för nyårslöften, löften skapas så lätt till måste och när man måste något blir det tråkigt och svårt att upprätthålla det. Under januarimånad ska jag klura på vad ledordet för 2018 ska vara.

Mot 2018, nya utmaningar och spännande möten.

Ett stort tack till dig som följer, kommenterar och läser min blogg.

Gott Nytt År önskar jag dig. Ta väl hand om dig, du vet att du är bäst på att vara du och låt aldrig, aldrig någon säga något annat.

Låt äventyret börja

Så har jag anlänt till Portugal och till huset jag kommer spendera de två kommande veckor. Det är med skräckblandad förtjusning. Negativa tankar kommer över mig nu och då, tänk om jag inte klarar utbildningen, tänk om jag inte kan leda en grupp, tänk om jag upptäcker att jag inte alls vill bli yogalärare. När dessa kommer, stannar jag upp och frågar mig själv, vad är det värsta som kan hända? Jag älskar den frågan för svaret gör att mina "tänk om"- tankar försvinner. Vad som än kommer hända dessa veckor så kommer jag med säkerhet lära mig något, vad det än kan vara.

Det blir ju aldrig som man tänkt sig. I början av veckan åkte jag på en förkylning, genom mycket sömn, vila och vatten var den spårlöst försvunnen i onsdags. Dessvärre kom den tillbaka under fredagen. Låt mig berätta lite Parisresan. Redan på Arlanda satte universum oss på prov. Planet från Norrland blev försenat, visserligen bara 15 minuter men vi hade inte jätte mycket tid på Arlanda. När vi väl landat, tog det nästan 30 minuter innan vi fick väskorna. Det bidrog till att de hann stänga incheckningen och vi kom inte med planet. I en sådan situation kan man nog lätt bli osams men vi båda var lugna och lösningsorienterade. Vi hittade en ny avgång, gick och åt lunch i väntan på att checka in.

Väl i Paris flöt kvällen på bra, vi gick till en liten mysig restaurang, därefter gick vi till Eiffeltornet och spanade in den magnifika byggnad. När vi skulle gå hem gick vi vilse och än en gång sattes vårt samarbete och tålamod på prov. Även denna gång behöll vi lugnet och en timme senare var vi åter på hotellet. På fredagen hoppade vi på en båt som var en typ jump on – jump off, vi åkte/gick och tittade på fina byggnader och till lunch fick vi crepes som dessutom var glutenfria! Jag var i mathimlen. När vi väl kom tillbaka till hotellet var min energi slut och jag började känna mig sjuk igen. Igår, lördag, vaknade jag med ömma luftrör igen. Detta var inte vad jag hoppats på med tanke på kommande veckor i Portugal.

Nu är första kvällen, natten och morgonen gjord här i Portugal. Denna plats är fantastisk, vyerna, lugnet och tystnad långt bort från brus och buller. Vi är en grupp med nio deltagare, första intrycket av tjejerna är mycket bra. Jag ser fram emot att lära känna dem mer. Eva, vår yogalärare är norsk och många av deltagarna är norsk så hjärnan måste anstränga sig för att hänga med men med tiden lär det bli lättare.

Det känns fantastiskt att vara här, än om jag är lite nervös för vad som komma skall. Det känns som att jag har mycket inom mig som ligger där under ytan och bubblar och vill komma ut. Jag är på en bra plats och jag är redo att öppna upp mig.

To be continued

Förändringar i vardagen kostar

Så är jag åter på resa, denna gång bär det av till Doha och i enbart en vecka. Detta år har varit väldigt intensivt och påverkat mig mer än jag trott. Tiden har inte räckt till om dagarna, jag har inte hittat tid så ofta som jag skulle vela för reflektion och att bara vara. Jag har sprungit på, utmaning efter utmaning har kommit och jag har tagit mig igenom dem med nöd och näppe. Jag behöver trycka på pausknappen några dagar för att återhämta mig och för att reflektera över månaderna sedan jag kom hem från förra resan.

Jag kom ju hem i mitten av januari, sedan dess har jag både börjat nytt jobb och i stort sett blivit sambo. Allt har gått så fort att jag inte riktigt hängt med. Jag har en fantastisk chef som är lyhört och förstående. Innan jag tackade ja till detta jobb berättade jag för henne att jag varit sjukskriven för utmattning. Hennes förslag var då att jag skulle börja litet, att jobba ca 50% till att börja med men jag ville testa att jobba heltid. Vi startade upp en ny förskola och jag ville verkligen vara med på den resan. Nu är inskolningarna i stort sett klara och oj så intensivt det varit. Inte nog med att det var några år sedan jag jobbade med barn, så skulle vi skapa, lära känna de nya kollegorna, finna varandra i en grupp, vad allt det innebär. Vi skulle alltså bli trygga med varandra, lära känna varandra samtidigt som vi bygger upp en pedagogisk miljö och lär känna alla barn samt få de trygga i den miljön. Det har tagit på oss alla och jag tror att vi alla är tacksamma att det närmar sig påsk och några dagars ledighet. 

Under resan till Indien och Sri Lanka blommade min kärlek för mannen upp riktigt rejält, det var härligt att komma hem och träffa honom och känna att det inte bara var i mina tankar jag kände så. Jag har funnit min riddare på den där vita hästen, han har klättrat uppför det höga tornet och räddat mig. Visst låter det fantastiskt? Men oj vilken utmaning det är att bjuda in någon i ens vardag efter att levt själv i många år. Tidigare har jag varit rädd att öppna upp mig just för att jag varit rädd att bli lämnad, så är det inte denna gång. Han har fått mig att förstå hur mycket jag betyder för honom och att han inte kommer lämna mig så länge jag inte ber honom. Förut har jag ju blivit lämnad när jag börjar öppna upp mig, när alla mina sidor blir synliga. Denna man stannar kvar, håller om mig och säger bara att en dag kommer allt bli jätte bra, vi behöver bara ha tålamod. Med honom har jag fått uppleva trygghet på en helt ny nivå. Jag vet att jag klarar mig bra själv och att jag stundtals tycker att det är skönt att vara själv men över det stora hela, jag vill inte leva själv. Att få vakna upp och somna med någon som får ens hjärta att slå dubbelslag gör livet än vackrare. Jag ska vara ärlig, det är inte lätt än hur mycket vi känner för varandra. Jag tror att detta gäller alla, de allra flesta iallafall, när man träffar någon som man kan se en framtid med. Än om känslorna finns där och vi är säkra på kärleken så är det allt annat som ska ”fixas”, det blir sådana krockar ibland. 

Jag och mannen kommer från olika kulturer men jag tror inte att det spelar någon större roll vart man är född och uppvuxen. Vi alla har olika grundvärdering och kommer från olika uppfostran, med olika bagage och vi alla är rädda för något. På något sätt vill vi ändå försöka få ihop det, att bo tillsammans under samma tak. Det innebär att man måste riva upp sin vardag med rutiner och strukturer för att få plats för någon annan. Jag tror ingen blir lycklig om någon dansar efter ens pipa och anpassar sig efter hur den andra vill ha det. Jag tror att det är viktigt att vi vet vad vi vill och vad vi behöver för att må bra, att hålla kvar i saker som vänner, hobbys mm även om man lever med en partner. Det kanske går bra till en början men efter ett tag kommer det börja knaka i fogarna och troligtvis kommer den som ”gett upp” sitt liv börja känna sig halv, att den saknar något. För mig är detta super viktigt, att jag får vara den jag är och göra det jag gillar, på samma sätt som att han gör och är så som han är. Självklart kommer man prioriterar lite annorlunda eftersom man vill umgås men det är viktigt att ge varandra tid ifrån varandra. För mig är detta egentligen inga större problem men det svåra är att öppna upp dörren till mitt hem och vara avslappnad i det. Jag är onödigt pedantisk, näst intill perfektionist när det gäller mitt hem. Jag gillar inte diskberg, kläder överallt, damm och annan oreda. Var sak har sin plats, det ska diskas undan innan man går och lägger sig osv. Med ordning och reda blir livet lite lättare tänker jag men förutsättningen är ju att det är på mitt sätt. Detta är såklart inte hållbart när man är två i ett hem. Mannen har som sagt, i stort sett flyttat in hos mig, jag älskar att få somna och vakna med honom. Jag vill ju låta honom känna sig som hemma men hur ska han kunna det när jag ständigt är på honom om än det ena än det andra. Ibland blir han irriterad och det blir en diskussion. Andra gånger, oftast, tittar han på mig och undrar om jag är hungrig eller trött. Just i stunden kan det reta mig än mer, samtidigt som han får mig att stanna upp och känna efter. Många gånger har han rätt, att jag är trött och då stör jag mig på saker som inte är relevanta. Dessa gånger låter han det passera, ber mig att gå och lägga mig just för att han ser att jag är trött. Det är intressant att se hur mycket jag gör av bara farten, alla rutiner och fixidéer jag har utan att jag tänker eller reagerar över det.

Han får mig att öppna ögonen, att uppmärksamma mina beteenden och på så vis blir jag medveten om dem och kan fråga mig själv varför jag gör dem på just det sätter och om det är viktigt att jag kvarhåller dem eller om jag kan släppa på dem, förändra dem så de passar oss båda. Detta är en inre strid men genom att jobba medvetet med dem, gör jag ständigt små små förändringar. Det kanske inte syns, han kanske inte alltid märker dem men jag känner skillnad. Den inre stressen minskar, vilket är viktigt om jag vill att denna relation ska hålla men framför allt om jag som person ska hålla. 

Vissa stunder frågar jag mig om det är värt alla diskussioner och att vara osams. I stridens hetta kommer en stark känsla av att vilja fly över mig, så som jag gjort i hela mitt liv när jag mött på stora motstånd men så har jag även lärt mig att det är svårt att komma vidare genom att fly. Verkligheten kommer oftast i kapp en. När flyktbeteendet kommer över mig, tillåter jag mig att vara där men jag agerar inte. Än om jag vill springa iväg, göra slut, flytta utomlands eller vad det än kan vara, så gör jag inget. Jag bara är i det som är. Det bästa i dessa situationer är att mannen låter mig vara i det, än om han inte riktigt vet vad som händer inom mig. Ibland går han ut, för att ge mig lite tid att tänka och reflektera, andra gånger kan vi prata oss igenom det som är på direkten. Han har en fingertoppskänsla som jag beundrar, han är grym på att läsa av mig och lösa konflikter genom kommunikation. Jag har lärt och lär mig mycket av honom. Att kommunicera mina känslor och tankar har inte varit min starkaste sida. Hur som. Allt detta tar otroligt mycket energi av mig, det gör mig väldigt trött och i kombination med nya jobbet är jag påväg nedför. Jag är ständigt trött, har inte ork och energi att träna än fast jag vet att det skulle göra mig gott. Genom att jag inte tränar, äter jag sämre vilken inte direkt bidrar till mer energi. Jag vet inte vart skon klämmer, är det jobbet eller den nya vardagen som tar mest energi. Vad kan jag göra åt mitt mående har jag frågat mig själv. Vardagssituationen kan eller vill jag inte göra så mycket åt, detta är bara något jag, vi måste ta oss igenom och det kommer kosta mycket energi. Däremot jobbet, det är bara ett jobb, än om viktigt för inkomst osv, men jag behöver inte jobba 40h per vecka. Jag pratade med min chef förra veckan, berättade om mitt mående och att jag behöver göra något. Jag kommer gå ner i tid på jobbet, ge mig själv en extra dag att vila upp mig, återhämta energi. Jag tror att det blir bra, mest stolt är jag att jag vågar erkänna detta. Att jag lyssnar på kroppens signaler nu och inte när det gått så långt att jag knappt orkar stiga upp ur sängen. 

Just nu är jag som sagt i Doha, här är det varmt och soligt. Jag njuter maximalt av denna stad och energidepåerna är under påfyllnad. Till er där hemma önskar jag er en fin påsk och mys i vårvädret tillsammans med nära och kära. Ät god mat och tillåt dig att äta godis utan att slå på dig själv för hårt. Det är ok att äta godis men ät med måtta. Här i bloggen finns det massor av recept på lite nyttigare godis, kika gärna på dem och låt dig inspireras. 

GLAD PÅSK!

Tid för reflektion

När livet rusar fram, dagen tar slut innan du ens reflekterat att det är en ny dag, då kan det vara svårt att just stanna upp och bara vara för en stund. Så har det varit i mitt liv hela detta år, jag har inte tagit mig tid att bara vara en stund. Jag vet att jag behöver det och mår bra av det, för mig är det en av nycklarna till ett liv i balans. Jag är alltså i obalans just nu, har känt att jag behöver stanna upp annars är risken stor att jag faller tillbaka i utmattningen. För någon vecka sedan bokade jag därför en resa, jag har just vaknat upp i Doha och ska spendera påsken här. Har inte sett så mycket, näst intill inget av denna stad än men solen skiner och det är varmt, runt 30 grader i skuggan. I natt när jag landade var det 26 grader, helt ok temperaturer.

Jag har saknat att skriva, på senaste tiden har det känts som att mitt bloggande har trappats av. Jag gillar ju att skriv och låta fingrarna flöda över tangentbordet och låta tankarna åka hur de vill – när mina tankar blir ord. Jag hoppas att få en nytändning under denna semestertripp. Jag mår ju bra av att skriva av mig.

Det har som sagt varit en relativt intensiv start på detta år, oplanerade saker har dykt upp som varit mentalt tuffa men även att börja ett nytt jobb slukar energi. Att förändra sin vardag efter att levt själv i många år är inte riktigt en dans på rosor. Oj, så jag utmanas, varje dag, flera gånger om. Stundtals vill jag lägga ner allt, men den kärlek jag känner för honom och den kärlek jag får av honom gör att jag vill ta mig igen alla törnar. Jag gissar att jag inte är den enda som tycker det både är jobbigt och läskigt att ibland göra förändringar. I de tyngsta stunderna försöker jag stanna upp en liten stund, andas, bara ta några djupa andetag. Jag litar på att livet ger mig vad jag behöver – det är ett mantra jag har börjat säga till mig själv. Av någon anledning för det mig lugnare och inser varje gång att allt som kommer till mig, finns något att lära av.

Hur gör du när havet stormar väl mycket? Hur hittar du balansen och hur tar du dig igenom stormarna?

3.3

Helt galet att det redan gått en vecka sedan jag lämnade Sri Lanka. Det kändes trist, var inte alls redo att åka hem. Om man nu kan vara redo. Det enda jag längtade hem till var mannen. Hur som. Resan gick långt över förväntan, de 32 timmarna på resande fot sa bara swish. Men oj vilken kontrast det var att kliva av flyget i Umeå. Piloten berättade att det var -15 i Umeå. En ganska stor skillnad jämfört med Sri Lankas +35 i skuggan. Att ta första norrländska andetagen på länge, blev en köldchock för lungorna. Friskt vi kallar det i Norrland. Solen sken och marken var vit. Helt ok trots allt.

Jag var helt säker på att jag skulle råka ut för något under resan, så som att bli rånad, skada mig, bagaget borttappad eller något. När jag väl öppnade dörren till mitt lilla hem, slog tanken mig, hur är det möjligt att ingenting har hänt? Hur kan allt bara ha flutit på så bra? Jag har inget svar på det, kanske för att jag var väl förberedd på en olycka av något slag. Var gång min väska inte dök upp på bagagebandet (det hände några gånger), började jag kika efter informationsdisken för att anmäla borttappad bagage men så snart jag tänkte tanken dök den upp. Trots att jag ibland bodde avsides och det skulle vara väldigt lätt att bryta sig in i mitt rum och jag struntade i att gömma eller låsa in mina värdesaker, så hände inget. Jag måste ha världens bästa skyddsänglar helt enkelt.

När jag just kommit hem och jag pratade med folk, fick jag ofta frågan ”hur känns det att komma tillbaka till den grå vardagen?”. Den frågan provocerar mig av någon anledning. Varför säger man grå vardagen? Det låter negativt. Jag har inte riktigt den synen på livet, på vardagen. När jag frågade vad de menade fick jag förklaringen, ”ja du vet, tillbaka till jobb, rutiner och måsten”. Fortfarande kan jag inte förstå varför det ska vara grått. Nu har jag visserligen inte gått tillbaka till jobbet, eftersom jag har sagt upp mig men för den delen ser jag inget grått. Visst kan jag känna mig lite rastlös och ibland tänka att jag slösar på min tid genom att vara här i Norrland när jag tänker att jag vill bo och leva i ett varmt och soligt land. Men. Var sak har sin tid och av någon anledning vill universum att jag ska vara här, just nu. Tillbaka till den grå vardagen. Om vi tänker att vardagen är grå, då blir den det. Om vi tänker att var dag är unik, är tacksamma för det som är och med en nyfikenhet på allt som finns runt omkring oss, blir vardagen allt annat än grå. Det blir vad du tänker, det vet du väl.

Nu har det som sagt gått en vecka, den solbrända huden börjar blekna, kroppen börjar anpassa sig till kylan. Sakta men säkert bearbetar hjärna med allt jag varit med om. Jag tar det lugnt, än känner jag mig harmonisk. I måndags var det dags för den årliga uppgraderingar, denna version kallas 3.3. Denna dag uppmärksammades inte särskilt mycket, jag var rätt trött efter resan, ville men hade inte energi till att bjuda in folk och göra en tårta. Dock har jag en idé på en tårta som jag tror kommer bli awesome. När jag väl gjort den, lovar jag bilder och recept på den. Någon åldersnoja har jag inte, jag har lärt mig att älska var stund och insett att ålder bara är en siffra och har ingen som helst betydelse. Vi blir så gammal vi gör oss till.

Idag, denna lördag, låt oss ägna en tanke till tacksamhet. Fundera på vad du är tacksam över i ditt liv och gärna visa tacksamhet till människor som har betydelse för dig. Skicka ett sms, ring eller träffa dem och berätta vad de betyder för dig. Gör det på ditt sätt, det blir alltid bäst när du gör något på ditt sätt, om du gör det med kärlek. Det är mitt recept, allt jag gör gör jag med kärlek. Om jag inte gör något från hjärtat, blir det inte på riktigt och vad är det för mening att göra något halvdant. Så ut och visa kärlek och tacksamhet. Men börjar med dig själv, idag, berätta för dig själv tre saker som du är tacksam för, i ditt liv.

 

Ett nytt paradis

Jag trodde jag funnit paradiset när jag var i Costa Rica och att det bara fanns ett men ack så fel jag hade. Det har visat sig att det finns flera paradis på Moder jord. 

Jag är i mitt paradis, här i Weligama. Jag är förälskad. Jag vill inte lämna detta himmelrike. Dessvärre har allt ett slut och min tid här är på väg mot sitt slut. Imorgon reser jag till nästa ställe, Unawatuna, som kommer få sätta punkt för detta äventyr.

För några dagar sedan lämnade jag Weligama i två dygn för att känna på en annan strand, Mirissa. Det stället var helt ok men inget för mig. Många turister, alla ligger som döda sälar på rad i sina solsängar på stranden och täcker brända delar av kroppen med tygstycken. Har svårt att se charmen med det, dock hittade jag en liten och obefolkad strand en liten bit bort. I sanden på min sarong, det är så jag njuter som bäst. 

Jag föredrar ändå Weligama, det är mitt ställe. Här hänger man i skuggan bland träd och buskar, spanar in vågorna och tittar när folk surfar eller så är man ute själv i vattnet och väntar på den perfekta vågen. Här är det enkelt att börja prata med i stort sett vem som helst. Folk känner igen en och the locals har lärt sig mina morgonrutiner. De vet när jag kommer till stranden, vart jag gör min morgonyoga, vart jag köper morgonkokosnöten, vart jag hyr brädan och under vilket träd jag kommer spendera dagen. Samma sak varje dag, det är då jag mår som bäst. Det kanske låter tråkigt men jag gillar rutiner, särskilt morgonrutiner.

Här har jag dessutom en vän som väntar på mig på stranden varje morgon, jag kallar henne Bella. Hon hänger med på promenad och älskar att yoga med mig. 

Boendet jag funnit är fantastiskt. Igår när jag kom tillbaka och frågade om rum fanns, hade han ett kvar. Det var på bottenplan, helt ok men det luktade mindre bra. När det sticker i näsan vet man att det inte så är hälsosamt. Han berättade att jag kunde byta rum imorngon (läs idag). Sagt och gjort, nu har jag bytt rum och jag bara älskar det. Ljust och fräscht. 

Suranga, som äger stället är toppen, glad, positiv och väldigt hjälpsam. Ska du någon gång åka till Weligama (vilket jag varmt rekommenderar), bo på Surasa Beach Restort. Det är nära till allt samtidigt som man kan vara lite för sig själv. Jag föredrar fläkt framför ac, mest för att jag inte vill att det ska vara svalt när jag är i ett varmt land dock är fläkten ett måste på grund av luftfuktigheten. Jag hittade Surasa via Tripadvisor. Jag gillar den sidan, de ställen jag bokade via dom har varit toppen. 

Jag kan inte förstå, vill inte förstå att det redan gått fem veckor. Jag åkte ju nyss. Jag vill inte åka hem, det enda som lockar mig är mannen. Honom längtar jag galet mycket efter. Det är så häftigt. Man brukar ju säga att kärlek växer på avstånd. Har aldrig trott på det men ack så fel jag haft. Under denna resa har det hänt massor med saker inom mig, bland annat känner jag mig kär. Det är fjärilar och ibland även elefanter i magen och det är en känsla som jag trodde var omöjlig att få känna igen. 

Sakta men säkert är det som att något håller på att öppna upp sig, klarna. Jag ser inte vägen men jag vet målet. Bland annat så har jag sagt upp mig, här om dagen skickade jag ett mail till min chef. Jag har jobbat på HVB-hemmet i drygt ett år nu men nu längtar jag inte tillbaka. Tanken att behöva sätta min fot där igen ger mig mindre bra känsla. Det är egentligen inget fel på stället, jobbet, chefen, kollegorna. Allt är jätte bra förutom att det finns en rädsla inom mig på grund av en incident i somras med en ungdom. När det hände blev jag kanske lite rädd men det har tyvärr bara blivit värre. Det skapar en oro i kroppen, jag gillar inte det. Den andra anledningen till mitt beslut är att jag vill jobba dagtid igen, inga kvällar, helger eller nätter. Allt har såklart sina för- och nackdelar men jag i detta fall så går min hälsa före många lediga dagar. Vad jag ska göra istället återstår att se, jag har en plan men den låter jag vila till dess att jag åter är i Sverige. 

Nu ska jag njuta sista dagen i mitt paradis. Dessvärre blir det nog ingen surf idag. Igår sa nämligen handleden ifrån eller antagligen gjorde jag ett mindre bra upphopp, tryckte ifrån mig tokigt. Just då kände jag inget, smärtan kom på kvällen och jag fick svårt att rotera den. Jag åkte till en ayurvedaläkare som pysslade om den. Är en gång i bandage alltså. Idag känns det bättre men som sagt, återstår att se hur det blir med surfandet. 

To be continued. 

Ute på äventyr

Lite glansig i pannan men lycklig i själen. Att resa själv är både spännande och utmanande men mest alldeles underbart. Kliva upp i gryningen, yoga i soluppgången, surfa på morgonvågorna, frukost med härlig utsikt, lata dagar på stranden, njuta av vacker solnedgång. Ja, det är mitt liv just nu.

Jag var lätt panikslagen när jag kom hit till Weligama men jag borde lärt mig att jag bör ge den nys platsen någon dag. Så har det varit ända sen jag kom till Sri lanka. Imorgon är det än en gång dax att packa väskan för att resa till nästa ställe. Det ligger bara 10 min bort med tuktuk. Där kan man inte surfa, blir där bara två nätter. Stället heter Mirissa och där kan man se blåvalar, det är anledningen varför jag åker dit. Därefter vet jag inte vart jag ska. 

Jag har som blivit lite förälskad i detta ställe, vet inte varför men det känns för första gången på denna resa lite sorgligt att behöva åka vidare. Det är som att jag inte är klar här. Kanske jag åker tillbaka hit efter Mirissa, jag vill ju surfa mer. Återstår att se om jag kommer tillbaka hit efter Mirissa eller om jag åker vidare till någon ny plats helt enkelt. 

Jag har hittat ett schysst frukostställe intill stranden. Det heter Hangtime och har en liten känsla av Sydamerika. Här hänger surfare och yogis. Till frukost idag fick jag havregrynsgröt med kanel och massor av frukost samt en mumsig papayajouice. Bättre start på dagen finns inte och ingen är lyckligare än jag just nu.

Igår var jag ute på äventyr. Träffade en local som tog mig till en strand där det inte är några turister. Ett paradis intill ett korallrev. Jag önskar jag kunde ta med mig lite koraller, de är så vackra. Det gör ont i hjärtat att veta och se att de håller på att dö ut, och så är det över hela världen. Det på grund av att vi människor förstör naturen på det sätt vi gör. Inte ok. 

Därefter åkte vi till en liten ö, en privat ö men han kände de som ägde ön. Jag hade läst om ön tidigare och att få möjligheten att besöka den kunde jag såklart inte tacka nej till. En liten men alldeles magisk plats, den ön skulle jag inte tack nej till. Tyvärr har jag inga bilder därifrån. Det är så jag gillar att resa, att möta locals som kan visa landet, stället ur ett icke-turistiskt perspektiv. 

Idag blev det nya äventyr till ett vattenfall. Jag målade upp ett sådant man ser på bilder, turkost vatten, högt vattenfall mitt i djungeln. Det var inte riktigt så än om väldigt väldigt vackert. På motorcykel satt jag i cirka två timmar, mer spänd och rädd än avslappnad. Att sitta på ett fordon i relativt hög hastighet med enbart hjälm längs väldigt kurviga vägar är för mig en nära-döden-upplevelse. Nu kan jag dock konstatera att jag överlevde, inga skadade samt att jag skapat uppfattningen av att Sri Lanka är ett enormt vackert land. Ingen bild gör verkligheten rättvis.   

Under timmarna på motorcykeln kom jag underfund med att livet är vad man gör det till. Om du inte chansar, testar så kommer du inte heller att vinna något. Jag har sagt det förr, våga utmana dina rädslor. Det är det enda sättet som kan få dig att växa och utvecklas som person. Jag är glad och tacksam att jag vågade ta mig iväg på denna resa. Jag växer och blir starkare och tryggare i mig själv för var dag som går. Den känslan är fantastisk och jag önskar att alla människor följer sitt hjärta, sin väg och utmanar sig själv ibland, stort som smått. 

Njut dagen du vackra människa! Lev idag för vem vet vad som händer imorgon och ångra bara det du inte gjort.

Livet på Sri Lanka

Livet och lunket här på Sri Lanka är helt annat jämfört med Verkala. Det är mer av allt förutom lugn och härliga sandstränder. Jag har näst intill inte sett solen detta år, det har mestadels regnat eller varit mulet. Det har varit alldeles perfekt för då har jag tagit mig tid att planera och researcha lite om vad jag vill göra här på ön. 

2016 avslutades på ett minnesvärt och känslosamt sätt. Dagen började med att jag och en tjej åkte till ett turtle resque center.

Sköldpaddor är fridlysta, många skadas på grund av all plats som vi människor slänger i havet. 

Därefter besökte vi ett tsunami museum. Det är nu 12 år sedan de 10 meter höga vågorna svepte in över södra Asien och lamslog bland annat hela Sri lanka. Än om jag sett bilder förut så blev det väldigt starkt att vara här där det hände. Något jag reagerade på var att media i Sverige lyfte Thailand mycket, iallafall vad jag vill minnas. Men till saken hör att det ”bara” var cirka 5000 som dog i Thailand medan 2,2 miljoner dog i Indonesien och runt 50 000 i Sri lanka. 

Det gör mig lite ledsen att media i Sverige, kanske hela västvärlden uppmärksammade Thailand och hur katastrofen lamslog bland annat Kao Lak och Phuket men alla människor i Indonesien och på Sri Lanka som kom till så mycket större skada i stort sett bara nämndes. Jag kan ha fel men det är så jag kommer ihåg det. Det är som sagt 12 år sedan katastrofen och idag har de byggt upp det mesta igen, åtminstone längs med sydvästkusten. 

Nyårsmiddag med såklart ris och curry (det är typ det enda jag äter här på grund av att det mesta är gluten i), har hunnit med några olika varianter av vegetarisk ris och curry. Nyårsmiddagen blev det bästa hittills, så många smaker och vällagad var den. 

Det nya året firandes in med bubbel, som för övrigt är väldigt dyrt här. Alkohol kostar mer än i Sverige, anledningen till detta är att de importerar allt samt att de bara har ett ställe, typ systembolag, per stad. En flaska Brut kostar 200-250 kronor, i Sverige går den inte på mer än 70-80 kronor. Men det gör mig inget, alkohol kan gärna få vara dyrt, så kanske folk dricker mer med måtta. Tolvslaget firades på stranden tillsammans med alla tusentals som var i Hikkaduwa.

Igår åkte jag och en tjej till sydöstkusten, vi färdades med lokalbuss vilket var intressant, varmt men framför allt billigt. Med taxi skulle resan gått på ca 600 kr, nu betalade jag 25 kr. 

Vi tog in på ett jätte mysigt hostel med vyerna över risfälten. Imorse klev vi upp kl 04 för att sätta oss i en jeep som tog oss till Jala nationalpark. 

Vi såg alla möjliga djur, allt från krokodiler och bufflar till elefanter och vackra fåglar. 

Det var cirka 300 jeepar ute i parken och alla spanade efter elefanter men framför allt leoparderna. De hade telefonkontakt med varandra och när någon tyckte sig se djuren gick det som en djungeltrummor och alla bilarna tokkörde till platsen i hopp om att se skymten av det ståtliga djuren. Därför blev det ibland kaos och det var jeepar både till höger och vänster. 

Vi har verkligen tur för precis framför vår bil gick en leopard över vägen. Wow så vackert djur! 

Efter detta hoppade jag än en gång på en lokalbuss, denna var i något sämre skick samt att chauffören var gastokig. Tacksam att jag kom fram helskinnad efter fyra timmars resa till hostel jag bokat, som inte riktigt uppfyllde mina önskningar. Förhoppningar på rummen har jag inte längre, men detta rum var mindre trevligt. Det ligger avsides från hela hostlet, saknar takfläkt, så de har ställt in en golvfläkt vilket både låter och fläktar mindre bra. Det är ju trots solens frånvaro runt 30 grader ute. Det är en bagatell men kanske det tillhör dagens samhälle, wifi på rummet. Här är det i allmänna utrymmen som gäller, gäller dock enbart mitt rum. Det kan nog vara bra att inte alltid kunna vara uppkopplad och online, än om jag bara är det när jag är på rummet. Hur som. Planen var att vara här i sju nätter men det blir fyra istället samt att jag ska få byta rum i övermorgon. Det blir bra, jag är tacksam att de försöka lösa det hela på bästa sätt för båda parter. 

Imorgon är planen att söka upp något ställe och ta en surflektion, det ska bli spännande. Jg gick till stranden för att spanade in vågorna i solnedgången och här är de mer i min smak, jämfört med Hikkaduwa och Verkala. Här är de mindre, mjuka och fina. Jag känner mig trots den långa dagen och besvikelsen över rummet lugn inombords. Jag intalar mig ständigt att allt som händer, alla människor jag träffar finns det en mening med. Nu skäms jag nästan lite över min reaktion när jag fick rummet, jag har ju tak över huvudet, en dörr som går att stänga och lås samt en toalett och dusch. Rummet har inget fönster men vad gör det, inte heller finns varmvatten men det gör mindre med tanke på värmen. Ser fram emot morgondagens äventyr, det är ju ett år sedan jag stod på brädan senast. Då jag var jag rädd för vågorna, mitt mål, min utmaning är att bli vän med vågorna och lära känna dem. 

To be continued.    

Årskrönika 2016

Så är det dags för min favoritpunkt så här års, att blicka tillbaka, reflektera och sätta upp ny mål inför ett nytt spännande år. 2016 skulle gå i hälsans tecken. Jag satte upp några mål och tankar om året. När jag nu tittar på dom ser jag att jag levt efter dom rätt bra. 2016 kom att handla om att VÅGA, det var mitt ledord. Hur har det då gått? Oj, så mycket jag utmanat och vågat, ständigt och hela tiden. Jag har hoppat, kraschat, hoppat, kraschat, hoppat igen, kraschat, hoppat och håller nu kanske på att landa. 

Jag inledde året med ett yoga- och surfretreat till Costa Rica, det blev min livs resa hittills. Jag kan fortfarande höra ljudet av vågorna, jag får fortfarande energi när jag tänker det tiden i Santa Terese, Costa Rica. Det var där och då jag bestämde mig för att ledordet 2016 skulle vara våga. Jag utmanades på direkten, bland annat vågorna som jag var ofantligt rädd för. Något startade inom mig under den resan. Jag kan inte sätta ord på vad det var men det är en process som pågått inom mig hela året. Många pratar om att vara i sin sanning, att vara sann mot sig själv, kanske det är så att jag så smått börjar bli sann mot mig själv. Det har varit många jobbiga saker som kommit upp, många, många tårar som fallit ner för mina kinder. Men jag har välkomnat varenda liten tår, istället för att gömma och dölja de har jag låtit de komma och vara precis som de är. Det sägs ju att tårar renar. Den där känslan efter tårar fallit, lugnet efter, jag älskar det. Den känslan är som den jag hade under tiden i Costa Rica. Utan att veta hur, vill jag komma till det inre lugnet, stalltips, oftast ha det inom mig. Det är mitt mål, min längtan och min strävan.

Nästa utmaning kom som brev på posten, två frakturer i ena handleden. Största utmaningen var inte sjukskrivningen utan det var att klara vardagslivet med i stort sett bara en hand. Jag avskyr att be om hjälp, jag klarar mig själv men universum ville visa mig, lära mig att våga be om hjälp. Wow säger jag bara, att jag inte testat detta tidigare. Att våga be om hjälp stärker banden mellan dig och den vän som hjälper dig. En annan utmaning med olyckan var och fortfarande är att lyssna till kroppen, att i stort sett fråga handleden om det jag gör just nu är ok för att sedan lyssna vad den svarar. De gånger jag inte gör det, svarar den i smärta. Jag är alltså fortfarande inte helt bra i handleden, gissar att jag kommer få leva med stelhet och smärta i den. Det är inget allvarligt och jag har lärt mig att anpassa aktiviteter och vardagslivet. 

Under sjukskrivning hoppade jag på en meditationskurs med underbara Ulrica Norberg och Yogobe. Detta mest för att det var svårt att yoga med en gipsad arm samt att en klok och kär vän sa att jag borde ta in meditation i mitt liv. Jag har alltid tyckt att det där med meditation är för flummigt för mig men när denna vän säger något lyssna jag och följer oftast hans råd. Sagt och gjort, efter 12 veckors daglig träning, online med Ulrica, frågar jag mig själv varför jag varit så envis och inte testat det tidigare. Sedan dess mediterar jag dagligen, ibland bara några minuter, ibland längre stunder. Jag älskar känslan efteråt, lugnet som infinner och hur närvarande i stunden jag känner mig. Ulrica är verkligen super bra, hon ger en verktyg som man lätt tar med sig, andningsövningar, hon förklarar på ett lätt och pedagogiskt sätt samt utifrån vetenskap hur hjärnan fungerar och vad som händer i det vid meditation. Jag rekommenderar verkligen alla att testa, vad är det värsta som kan hända?

Lagom till sommaren blev jag utbildad kost- och hälsocoach, i början av året startade jag även mitt första egna företag, StarHealth. Än ligger jag rätt lågt med det, jag jobbar med några klienter i taget men företagandet är fortfarande en ”sidosyssla” eftersom jag jobbar heltid på HVB-hemmet. Jag älskade verkligen att få jobba med ensamkommande ungdomar men senaste tiden har lusten, gnistan försvunnit. Jag började få sömnproblem i höstas, när jag jobbade natt (vi har sovande jour) kunde jag inte somna och dessvärre inte när jag kom hem efter jobbbet. Detta ledde till att jag kunde vara vaken i nästan två dygn i sträck. Det mår kroppen inte bra av. Jag gissar att den reagerar så på grund av de oregelbundna tiderna. Nu är jag på resan och än har jag några veckor kvar att fundera på hur jag vill göra. Måendet, min egen hälsa är något jag alltid prioriterar. Mår inte jag bra, kan jag inte hjälpa någon annan att må bra. 

Under sommaren flyttade jag till min alldeles egna lägenhet. Jag älskar den! Det är över sex år sedan jag bodde i något som jag kan kalla min lägenhet. Efter att varit inneboende i över ett år blev utmaningen där att våga vara själv, vilket jag tidigare älskade men i somras kände jag mig ensam till en början. Idag har jag anpassat mig, ser till att socialisera mig nu och då men även ge mig tid för mig själv, att bara vara själv. Nu uppskattar jag båda delarna. 

Så kommer vi till rubriken Kärlek. Jag har, som du säkert vet, varit singel i många år och trivts med det i det stora hela. Det gör jag fortfarande men det har kommit in människor, speciellt en vacker själ, i mitt liv som gjort att jag vågar visa mig, sänka garden och låta honom sakta och säkert klättra upp för min mur. Eller kanske man säger att jag sakta och säkert börjar sänka min mur? För några månader sedan ställdes jag inför utmaningen att än en gång våga släppa in någon. Det är lika läskigt varje gång, det gör ju så ont att bli sviken och lämnad. Jag har ingen aning om vart detta kommer att ta mig men denna man bemöter mig på ett sätt som troligtvis ingen annan gjort tidigare. Han accepterar mina brister, han har tålamod när jag velar, han står stadigt när jag svajar, han är stolt över mig, han är säker på sig själv, vad han vill i livet och hur han ska göra för att nå dit men han vill inte göra det utan mig. För honom är jag prio ett, vilket är något helt nytt för mig men jag tror att jag behöver det. Det skapar en slags trygghet för mig. Vi skrattar ofta tillsammans, han har en fingertoppskänslan som förundrar mig. Han är smart och intelligent. Han är envis och målmedveten fast på ett kärleksfullt sätt. Att vara honom nära, att höra hans röst, att se djupt i hans ögon gör mig alldeles varm inombords. Att känslan dessutom är ömsesidig gör det hela till en dröm. Vi har många, många hinder framför oss men jag är inte orolig. För första gången i hela mitt liv är jag inte rädd, jag är inte rädd att han plötsligt ska försvinna. Ibland kommer såklart den känslan över mig, när något händer som påminner om det förflutna, då berättar, ropar, skriker, varnar gubben i mitt huvud att jag bör vara försiktigt, kanske till och med dra mig ur detta. Gubben i huvudet säger ”du vet hur det har gått alla andra gånger, gör dig av med alla inkräktare”. När det blir så pratar jag och mannen med varandra. Oftast ser han direkt att det händer något inom mig, då säger han ”berätta, vad händer”. När jag berättar lyssnar han och får mig att känna mig trygg och lita på känslan igen. Han har ett hjärta av guld. Allt är så konstigt, jag förstår inte. Denna gång känns det annorlunda, jag vet inte varför men av någon anledning vågar jag tro på hans ord, på hans kärlek till mig. Han är något nytt, något underbart och han är ofta i mina tankar. För att sammanfatta denna rubrik, än en gång har jag utmanat mig själv, jag har vågat ta in kärlek i mitt liv. 

 

För tre år sedan slutade jag snusa, dessvärre började jag igen för cirka 1,5 år sedan. Men det har inte känts bra, ibland har det stundtals känts jobbigt att ”behöva” ta en snus. Sedan jag flyttade in till stan, vilket innebär mindre bilkörning, har även ”jakten” på snus blivit ett jobbigt moment. Alltså att införskaffa snus. Tidigare stannade jag till på macken eller affären på väg hem men i stan går jag för det mesta till det mesta. Hur som. En måndagkväll för två månader sedan tog jag sista snusen ur en dosa. Nästa morgon var jag väldigt irriterad på att snuset tog slut så fort, att jag inte fick göra annat än att köpa, köpa och köpa. Det hela resulterade i att det inte blev mer snus. Det konstiga är att jag inte haft större abstinens eller något sug efter snus. Det kanske inte är hela sanningen, när jag blir stressad, arg eller upprörd kommer suget men det går över lika fort. Jag tycker inte att jag passar att snusa, kanske det denna gång gick så smärtfritt. Kanske det berodde på att jag inte satt upp någon plan och därmed blev det kravlöst. 

En annan stor del av mitt liv är träning, än om jag inte ”toktränar” eller haft specifika mål med träningen. Precis som förra året har jag lyssnat på kroppen och tränat när den behövt det och vilat när den ropar efter det. Yoga är något jag gör dagligen och älskar samla ihop mig med hjälap av yogaövningar efter ett svettigt löppass i skogen. I somras blev det mindre gym och mer tid för löpning i skogen. Jag har nu förstått tjusningen att springa i skogen utan pumpande musik i öronen, älskar att höra mitt andetag, mina fotsteg och fåglarna som kvittrar. Det i sig är en slags meditation tycker jag. Jag längtar till våren och sommaren och att få springa och leka på smala stigar i skogen. 

Årets sista utmaning blev denna resa jag nu är på. Att resa till andra länder för en längre period och på egen hand. Innan jag åkte var jag både orolig och rädd men väl på Arlanda släppte allt och nu rent ut sagt älskar jag att resa själv. Jag såg filmen ”eat, pray, love” med Julia Roberts i höstas, det var då jag bestämde mig. Jag ska också ut i världen på egen hand. Jag vågade och nu jag tackar mig varje dag för det. 

Året var 2016, detta har hänt men ständigt pågår en process inom mig, en process som inte går att beskriva med ord. Jag känner massor, hela tiden, det är härligt och ibland läskigt men jag låter känslan få vara som den är. 

Jag är tacksam för allt som händer och sker i mitt liv, inom mig och runt omkring mig. Jag ser med spänning fram emot ett nytt år med nya utmaningar. Än vet jag inte vad mitt ledord ska vara. Jag föredrar nämligen att sätta ett ledord istället för nyårslöften, löften skapas så lätt till måste och när man måste något blir det tråkigt och svårt att upprätthålla det. Under januarimånad ska jag klura på vad ledordet för 2017 ska vara. 

Mot 2017, nya utmaningar och spännande möten.

Ett stort tack till alla som följer, kommenterar och läser min blogg. 

Gott Nytt År önskar jag dig. Ta väl hand om dig, du vet att du är bäst på att vara du och låt aldrig, aldrig någon säga något annat.

Första anhalten på Sri Lanka

Framme i Sri Lanka och i Hikkaduwa, incheckad på rummet. Än en resa som flöt på bra, blev lite nervös vid bagagebandet då min väska aldrig dök upp. Tänkte att jag gjort två tredjedelar av resan, så att väskan kommit bort är ju inte hela världen. Jag fortsatte vänta och till slut kom den. Planen var att ta taxi till Colombo och buss därifrån men väl ute ut kontroller och allt, kom en kille fram till mig och undrade om jag ville dela taxi med han och hans flickvän. Vilket jag är tacksam för nu. Hade inte med i mina beräkningar att det är fredag och nyårsafton imorgon, det innebär alltså mycket folk på bussarna och mycket trafik på vägarna. 

Vi lyckades deala till oss ett helt ok pris, alla hade varnat för överpriser på taxi. 200 kronor för en cirka två timmar lång bilresa är jag nöjd med. 

Igårkväll fick jag ett mail av guesthouse jag skulle bo på, det stod att de blivit du dubbelbokad och att jag måste hitta annat ställe att bo på. Kruxet är bara att det är högsäsong och allt är uppbokat. Jag åkte vilket fall till guesthouse och vips så fick jag ett rum. Kanske inte det finaste rummet med bästa läge med har en säng att sova i och en dörr jag kan stänga och låsa. Wi-fi är extremt långsamt, att ladda upp detta inlägg tog mig 20 minuter. Men allt är ok.

Hikkaduwa är raka motsatsen till Verkala. Här är det mycket folk, mycket trafik, hög musik spelas överallt. Nu är det högvatten kanske det är annat imorgon på dagen. Just nu finns det ingen strand, vågorna slår emot kanten mot restaurangerna. På något vis lyckades jag få till en rätt fin bild ändå, utan alla människor.

Jag mår bra av struktur och rutin, att veta vad som komma skall och så vidare. Att byta ställe och land är allt utom det jag egentligen mår bra av. Men. Året är inte slut än och jag kör på in till sista stunden detta år (kommer troligtvis fortsätta nästa år), jag syftar på mitt ledord 2016, VÅGA. Det är lite läskigt med nys platser, samtidigt är det genom att kliva ur trygghetszonen man utvecklas. Detta är inte farligt än om det känns lite jobbigt och en liten längtan tillbaka till Verkala infinner sig. Det här blir bra, det är jag säker på. Just nu kanske jag är lite bitter. Det är ok. Ska ut och söka efter något ställe som har yoga imornbitti, sen krypa till kojs tidigt. Lite sömn gör susen. Imorgon är det en ny dag och ny tag.