Mina positiva tankar påverkar min kropp positivt

Du blir vad du äter, sägs det. Det blir som du tänker. Om du väljer negativa tankar kommer därför din kropp påverkas negativt av dem, vilket i sin tur leder till ohälsa och ”du blir vad du äter” blir ett faktum.

Dagens inlägg kommer handla om ideal och kroppsfixering. Ja, jag är otroligt kroppsfixerad. Det är inget jag kan förneka eller ljuger om. Ibland kan jag önska att jag inte brydde mig så mycket om ytan, både hos mig själv men även hos andra. Jag älskar kroppar! Människokroppen är underbar, vacker, oavsett hur den ser ut. Kort, lång, smal, tjock, kurvig, rak, platt, gropig, alla är vi unika.

Jag gillar min kropp, för att den är min. Ibland tycker jag att den är otroligt vacker och jag kan känna mig stolt i den, medan andra dagar vill jag bara gömma den i stora kläder. Det är egentligen inget konstigt med det. Det går upp och ner, precis som allt annat här i livet.

Jag kan dock störa mig på hur lättpåverkad jag är. Jag jämför mig ibland med andra, kan tänka att jag också vill ha en välsvarvad kropp med lite fett och tydliga muskler. Jag kan avundas och bli irriterad på samma gång. Jag vill ju också! Eller vill jag verkligen det? För om jag verkligen vill, är det väl bara att lägga i en högre växel, lägga än mer fokus på kosten, träna mer och vips så borde jag vara en av de där vältränade, tighta tjejerna som syns överallt i sociala medier. Jo, jag skulle vilja testa att vara extrem. Fast är jag redo att satsa det som krävs? Svaret blir då nej. Jag fastnar lätt i mönster och blir snabbt självblind, jag förvränger min spegelbild.

Jag vill vara och se sund ut, det tycker jag egentligen är viktigare än att ha ett sexpack på magen. Jag kommer nog aldrig vara helt nöjd med min kropp. Jag älskar den. Jag är stolt över den. Den är ju min. Men jag har svårt att tro att jag kommer låta den vara som den är. Jag gillar att sätta upp mål, skapa utmaningar för att på så vis hålla i gång kroppen. Jag vill vara frisk och stark, för det krävs det att jag underhåller kroppen. Gör jag samma sak dag efter dag, vecka efter vecka tröttnar jag snabbt och inte utvecklas jag heller. Att sätta upp mål är bra för att inte stanna upp eller tappa motivationen.

Genom att tänka positiva tankar oavsett vad det gäller, kan du även påverka hur du mår. Positiva ord och tankar gör nästan per automatik att även kroppen mår bra. Du blir vad du tänker, helt enkelt. Om du väljer att tänka och säga positiva saker om din kropp, lovar jag dig att du kommer att älska din kropp mer.

 

Strong is the new skinny?

Hets, hets och åter hets. Jämföra, mäta och ständigt sträva efter att bli ett bättre jag. Jag orkar inte med träningshetsen och det numera träningsideal som hägrar i social media, reklam och överallt. Jag blir galen! Ständigt jämför jag mig med dessa smala, slanka och väldigt tränade fitnesstjejer. Jag vet ju att det ligger väldigt många timmars träning och strikt diet bakom och jag kommer troligtvis aldrig vara en av dem som ägnar mitt liv åt detta. Inget ont om någon, jag är imponerad och kan till en viss del förstå att man lägger upp bilder på sin utveckling och sådant. Det gör ju jag med ibland. Vi människor behöver bekräftelse, på ett eller annat sätt så enkelt är det. Men det sticker på något vis ändå i mina ögon. Ständigt möts vi av löpsedlar som visar ena superdieten efter den andra. ”Tappa 5 kilo på 4 veckor” ”Så här får du rutor på magen” o.s.v. Vad sänder det för signaler till oss? Denna löpsedel såg jag idag. Jag blev bara uppgiven när jag såg den. Varför ska vi ständigt sträva efter ett ”bättre” jag? 

Jag känner mig frustrerad, stundtals arg och där emellan bara misslyckad. Jag tränar, är medveten om vad jag äter och lever ett väldigt hälsosamt liv, ibland nästan väl hälsosamt. Men det är mitt val. Hur som. Alla är vi olika, eller hur? Jag är rätt säker på att jag inte är ensam om att jämföra min kropp med de där super tränade kropparna, att tänka ”om jag bara får bort lite av det där hullet då blir jag nöjd med min kropp”. Jag är även expert på att trycka ner mig själv, förvrida verkligheten och kalla mig tjockis ibland. Denna träningshets har stigit mig åt huvudet, jag är medveten om det men jag gillar det inte.

Strong is the new skinny, sägs det. Hur kommer det då sig att om du ska vara stark (som tjej), ska du även ha ytterst lite underhudsfett, stora bröst och synliga muskler? Jag skriver inte detta för att jag vill provocera, jag skriver för att jag vill dela med mig av mina tankar. Det här är min sanning. Jag tänker att det säkert är fler än jag som känner denna frustration, denna hets, denna jakt på det perfekta. Vad är perfekt? Jag vill ju bara vara jag utan att ständigt jämföra mig. Så varför jämför jag? Vad beror detta egentligen på? Jag vill påstå att det dels handlar om svag självkänsla men även ett något snedvridet skönhetsideal.

Jag är fullt medveten om att jag inte är överviktig eller något annat. Ibland tycker jag att jag har en vacker och sexig kropp. Då gillar jag mina former och tycker att det är ok inte ha magrutor och synliga muskler. Medan andra dagar, när jag jämför mig med fitnesstjejerna så känner jag mig stor och fluffig. Det är inte rättvist, jag är inte rättvis mot mig själv. Jag tycker ju att andra med former är otroligt vackra och anser att vi kvinnor ska ha former och jag vill även vara mjuk.

Jag gillar att träna, att känna mig stark och självklart vill jag se resultat av min träning på olika sätt. Jag lägger upp träningsschema, utmaningar o.s.v. för att jag tycker att det är roligt. Det är inte det jag menar. Jag vill bara på något vis nå ut till andra i denna värld som kanske tänker, känner någorlunda som mig.

Ord som jag vill ta till mig mer av och som även du kanske har nytta av att ta till dig. Älska dig själv precis som du är. Du är värdefull. Du är vacker för att du är precis som du är. Se ut precis som du gör. Fråga dig själv varför du gör saker du gör, vad är syftet? För vem gör du så som du gör?

Just nu känner jag mig bara uppgiven. Det här är min nakna sanning. Jag är vacker.

 

Reflektion av månadens utmaning

Vips så har ännu en månad flugit iväg. Har det med åldern att göra eller varför går tiden så fort? Vilket fall, augusti har det varit fokus på hälsa. Utmaningen denna månad var att skapa en ny vana. Hur har det gått? Det är nu dags att sammanfatta och göra en stor reflektion om hur det varit, gått och om det är värt att fortsätta. För min del, att starta dagen med en halvliter citronvatten, är ett av de bättre beslut jag fattat under senaste tiden. Jag mår så bra och min kropp tackar mig på många sätt. Detta är några av fördelarna som visat sig tack vare min nya vana:

• en glad mage
• sötsuget är i stort sett borta
• jag blir inte törstig på samma sätt som tidigare
• jag fyller per automatik på med vatten under resten av dagen
• jag svettas lättare (många kanske ser det som något dåligt, men för mig är det något hälsosamt)
• min hy är inte lika torr
• håret känns fylligare
• min andedräkt känns fräschare under hela dagen (även på morgonen)
• naglarna växer så det knakar

Listan går att göra lång. Jag vill verkligen uppmana alla att testa att införa 1/2 liter citronvatten på morgonen. Wow säger jag bara!

Ny vana – 1 vecka

En vecka med den nya vanan. Hur går det för dig? Arbetar du med din vana varje dag?

Jag valde en ”lätt” sak att göra som en vana, just för att det ska vara lätt att få in den i vardagen. Efter att ha starta varje dag med 0.5 liter citronvatten, kan jag redan märka skillnader. Jag är inte törstig på samma sätt, jag vaknar inte om natten för att jag är törstig. Magen fungerar bättre, än om jag inte tyckte att den krånglade innan. Största skillnaden hittills är att sötsuget minskat radikalt. Det är näst intill obefintligt. För första gången på väldigt länge kommer inte cravings om kvällen. Det har som sagt bara gått en vecka och jag märker redan skillnad på min kropp. Sammanlagt dricker jag numera 2.5-3 liter vatten varje dag, jämfört med 1-2 liter tidigare.

Det ska bli intressant att se vad och om jag kommer märka än fler skillnader under kommande vecka. Det vore skoj att få ta del av era vanor, så va inte rädd för att dela med dig. Men. Viktigast är att du gör det för dig själv, för din egen skull och att du känner att den nya vanan ger dig något. Har du missat vad månadens utmaning är, kolla in det inlägget här.

Hejja hejja! Ny vecka, nya utmaningar och den nya vanan fortsätter. Gör gärna en reflektion varje dag, när du kommer ihåg det, om hur den nya vanan känns. Reflektera lite helt enkelt.

Ny vana

Kommer du ihåg vad du skulle fundera på under förra veckan? Har du gjort det? Om inte, läs inlägget här. Det är dags att sätta igång med att förbättra din hälsa, vad var du valt att arbeta vidare med? Vad kommer bli din nya vana? 

Min nya vana ska vara att dricka 0.5 liter citronvatten varje morgon. Kroppen behöver hjälp att skölja bort de slaggprodukter som samlats i kroppen under natten. Genom att dricka en större mängd vatten, ”sköljs” slaggen bort. Citronen gör att kroppen lättare kan ta upp den väskan den behöver, plus att vattnet smakar så mycket bättre med lite citron. Jag pressar ner en halv citron i ett stort glas (helst ska det vara varmt vatten) och dricker det innan yoga-stunden och frukosten.

 

Oavsett vad du valt att arbeta med för ny vana, så ska du göra detta varje dag resten av månaden, det vill säga 21 dagar. Varje dag kan du checka av, att du dels har gjort det du bestämt dig för att göra samt reflektera över hur det känns.

Nu kör vi! Lycka till!

Det galna samhällsidealet

Det är galet hur vi kvinnor ständigt håller på. Hets, hets och åter hets. Vi blir pumpade med information och om ett slags ideal om hur vi ska se ut bland annat via media. Det finns överallt, vi är dessutom experter på att trycka ner oss själva men även varandra och andra. Jag skäms ibland över att vara kvinna, just när det kommer till den delen, varför hjälper vi inte varandra? Varför uppmuntrar vi inte varandra och pushar varandra framåt och glädjas åt andras framgångar?

Jag påverkas helt klart av idealen som är idag, i ett tidigare inlägg skrev jag om hur en spegel i mitt hem fick mig att förvränga synen på mig själv. Jag tyckte att jag bara blev större och större, vilket bara var ett påhitt i min skalle. Nu har jag varit utan den där spegeln i två månader och jag har äntligen börjat bli kompis med min kropp igen.

När jag såg detta klipp väcktes många olika känslor i kroppen. Jag har inga egna barn, men två guddöttrar och vänner som har döttrar. Jag minns en gång när ena guddottern fällde kommentaren ”jag kan inte ha den här tröjan, jag ser så tjock ut i den!” Det gjorde otroligt ont att höra, det ska inte behöva vara så. Varför kan inte barn få vara barn, leka och var bekymmerslösa, så gott det går. Är det inte vårt ansvar? Är det inte vi vuxna som ska se till att barnen får en bra och stabil grund att stå på? Är det inte vår uppgift att berätta men framför allt visa att alla är vi lika mycket värda oavsett hur vi ser ut?! Vad är det för signaler vi egentligen sänder ut till barnen? Barn gör inte som vi säger, barn gör som vi gör. Det tror jag är jätte viktigt att ha i tanken. Det är vi vuxna, och framför allt du som förälder som har ansvar för att ge din dotter en stabil grund att bygga sitt liv på. Du är hennes förebild. Hon blir som du är. Tänk på det.

Jag har som sagt inte egna barn men jag arbetar dagligen med barn där jag både får se och höra en massa. Att arbeta i förskolan är en ära, jag tycker att jag har en av världens viktigaste uppdrag. Det ligger på mitt bord att lära våra minsta samhällsmedborgare hur vi ska vara mot varandra men även mot oss själva, det kallas värdegrunden. Ensam är inte stark, vi pedagoger kan inte dra hela lasset än om vi kan påverka mycket i ett barns vardag. Alla vuxna behövs. Tillsammans kan vi hjälpas åt att skapa en stark och stabil grund för barnen som växer upp i dagens tuffa samhälle. Vi gör det tillsammans. Men. Det är viktigt att vi alla tar vårt ansvar. Har du barn, fundera på vad du gör och sänder ut för signaler till ditt barn. Har du inga barn, finns det barn runtomkring dig? Du kan vara med att påverka. Barn ser och hör dig oavsett och de gör som du gör. Du är deras förebild. Ha gärna det i åtanken nästa gång du står där framför spegeln och klagar högt på att du har blivit tjock och ditt barn eller ett barn står bredvid. Vad tror du det sänder ut för signaler?

Det går inte att stoppa utvecklingen, vi utvecklas, samhället, ja det händer nya saker överallt och hela tiden. Det är som det är. Men. Om vi tar vårt ansvar och umgås och pratar med barnen som finns runt omkring oss, tror jag att vi kan påverka ett barns framtid, lite iallafall.

Det är kanske en annan historia, så jag drar det lite kort. Jag hävdar att du inte kan hjälpa någon annan om du inte kan ta hand om dig själv. Är du trasig kommer du tyvärr inte kunna hjälpa någon annan, inte förrän du lagat dig själv. Mår du bra, kan du få andra att må bra. Hur du mår, det smittar, på gott och ont. Att vara självgod är något fint, något bra. Det innebär att du är god mot dig själv och då tar du hand och dig själv, ger dig själv massor av kärlek varje dag! Gör du detta, tror jag att du nästan med automatik ger dina nära runt om dig en massa kärlek. Det liksom smittar! 

Så snälla, snälla, ta dig en funderare på hur du mår, tänker och agerar. Det är de minsta människorna som kommer att ta efter ditt beteende. Du är underbar! Du är värdefull! Du är vacker! Du är unik! Det är ju så du vill att dina barn ska känna sig, eller hur? Mitt tips är att börja med att ta till dig de orden, så kommer dem senare att smittas över till dina barn.